Värmereglering

De Värmereglering hänvisar till alla regleringsprocesser för att upprätthålla kroppstemperatur. Varmblodiga djur håller en konstant temperatur oavsett utetemperaturen. Centrum för värmereglering är hypotalamus.

Vad är termoregulering?

Varmblodiga djur måste upprätthålla sin kroppstemperatur eftersom de olika systemen och kroppsprocesserna i deras organismer är inriktade på en viss ideal temperatur. Människor har en kroppstemperatur på 37 grader Celsius, relativt oberoende av utetemperaturen. Vid dessa temperaturer finns det en idealisk temperaturmiljö för hans kroppsprocesser.

Liksom alla andra varmblodiga djur är människor också beroende av regleringsprocesser för att upprätthålla konstanta kroppstemperaturer. Dessa processer kallas termoregulering eller Värmereglering sammanfattas. Beroende på utomhustemperaturen initierar organismen olika processer inom ramen för värmereglering, såsom skakning, svettning, metabolisk anpassning eller fettförbränning.

Värmeförordningen undviker frivillig kontroll och är helt automatiserad. En fysiologisk kontrollslinga är tillgänglig för detta ändamål. Den första instansen är termoreceptorerna. Den upptäckta temperaturinformationen överförs från receptorerna till talamus i centrala nervsystemet. Den hypotalamus som är ansluten till den är det verkliga mitten för värmereglering. Från denna del av centrala nervsystemet skickas kommandon in i kroppen som har en reglerande effekt på kroppstemperaturen.

Funktion & uppgift

Människokroppen är i permanent värmeväxling med miljön genom ledning, konvektion, strålning och indunstning. De enskilda växelmekanismerna initierar värmeförlust och passiv uppvärmning samtidigt. Om båda inte längre är i balans måste organismen reagera med föreskrifter för att hålla kroppstemperaturen konstant.

Den mänskliga kroppen producerar ständigt värme i termogenesen av muskler och ämnesomsättning. Det är relativt välisolerat från miljön med subkutan fettvävnad. Dessutom har han förmågan att sänka sin temperatur, vilket resulterar som ett krav från den ständiga termogenesen.

De termiska receptorerna binder permanent och ofrivilligt till temperaturstimuli. Känslecellerna för känslan av beröring finns inte bara på den ytliga huden utan också i vävnaderna och särskilt slemhinnorna. De projicerar de uppmätta temperaturerna via thalamus till hypothalamus, där de utvärderas och, om nödvändigt, besvaras med regleringsprocesser.

Vid låga utetemperaturer ökar hypotalamusen tonen i det sympatiska nervsystemet, vilket resulterar i en mängd olika processer med effekten att spara värme och producera värme. Till exempel initieras en temperaturgradient. Från kroppens kärna och organen i huvudet, bröstet och bukhålan sjunker temperaturen i perifera vävnader jämfört med omgivningen, särskilt i periferimusklerna.

Blodflödet minskar i det yttre kroppsskiktet. Detta minskar värmetillförseln med blod från metaboliskt aktiv vävnad. På detta sätt isolerar periferin kroppens kärna, så att säga. De perifera blodkärlen levereras mindre med blod för att minimera värmeförlust via blodet.

Hudporerna dras samman för samma ändamål. De framkallar också gåshud. Det rätade håret skapar ett litet isolerande luftlager genom vilket den utstrålande kroppsvärmen slipper långsammare. Vid extrem förkylning induceras också muskeltremor. Muskelarbete skapar värme. Av denna anledning stimuleras musklerna ofrivilligt till sammandragningar. Skakningar är bara effektiva i mått. Därför börjar det vanligtvis endast när det finns en akut risk för hypotermi.

Förbränningen av brun fettvävnad initierad i kylan visar betydligt mer effektivitet. Därför tjänar varmblodiga djur främst förbränningsprocesser som reglerande åtgärder i kylan.

Utetemperaturerna påverkar också metabolisk aktivitet, som främst påverkas av hormoner av hypotalamus. Metabolismen ökas automatiskt i kalla temperaturer eftersom ökade ämnesomsättningar ger värme. När det är varmt, minskar hypotalamusen tonen i det sympatiska nervsystemet. Metabolismen regleras sedan ned för att inte ge någon ytterligare värme. Kärlen expanderar för att stimulera värmeförlust genom blodet.

Den viktigaste värmeförordningen för människor vid heta utetemperaturer är svettindunstning. Svettkörtlarna stimuleras automatiskt för att utsöndra mer vätska när det är varmt, och förångningen av svett har en kylande effekt på kroppen.

Du hittar din medicin här

Sjukdomar och sjukdomar

Termisk reglering kan påverkas av störningar på grund av medicinering och brist-symtom. Otillräcklig svettning i kalla temperaturer och skakande trots värmen kan resultera. Dessutom kan olika sjukdomar i nervsystemet störa den reglerande kedjan, särskilt i fall av skador på talamus, hypotalamus eller deras projektionsvägar. Lesioner i området för det sympatiska nervsystemet kan också vara ansvariga för dysregleringar i ämnesomsättningen eller musklerna, som påverkar processerna för värmestyrning.

Svettkörtelsjukdomar eller metabola sjukdomar kan också vara ansvariga för dysregulation. Detsamma gäller för sjukdomar i endokrina körtlar, såsom främre hypofysen.

När det gäller fenomen som värmeslag misslyckas temperaturreglering i allmänhet. Balansen mellan värmestyrning kastas ur balans av värmeskador på celler och organeller. Värmeslag föregås ofta av ökad värmeproduktion, till exempel genom extremsport vid heta temperaturer. Enzymsystemet skadas under värmeslag med kärnkroppstemperaturer på 40 grader Celsius. Termoreguleringsmekanismerna misslyckas vanligtvis helt med detta fenomen. Detta resulterar ofta i en okontrollerad temperaturökning, som i slutändan till och med kan orsaka nekros eller multipel organsvikt.

I allmänhet ska onormal temperaturuppfattning inte jämställas direkt med störningar i värmestyrning. Temperaturuppfattning är individuell och beror på många faktorer som inte nödvändigtvis är förknippade med sjukdomsvärdet.