Som osteosyntes är ett kirurgiskt ingrepp för behandling av benfrakturer. De enskilda brutna benen återförs igen med olika hjälpmedel som spikar, skruvar, plattor och ledningar.
Vad är osteosyntes?
Den medicinska termen osteosyntes översätts på tyska med benanslutning. Det är den allmänna termen för olika kirurgiska ingrepp för att föra samman trasiga ben.
Genom att använda olika anslutningshjälpmedel stabiliseras de trasiga benen igen så att de kan växa igen tillsammans enligt vad som avses av människans anatomi. Syftet med osteosyntesen är att föra samman ben i sin ursprungliga form. Frakturstället stabiliseras och det drabbade benets funktion återställs tills det läker.
Funktion, effekt och mål
Det finns olika förfaranden:
- Intramedullär spik osteosyntes
- Plåtfixering
- Skruvfästning
- Kirschner trådfixering (helst hos barn)
- Spänningsbandets osteosyntes
- Extern fixator
- Dynamisk höftskruv för ett brott nära lårbenet. Inte varje brutet ben måste behandlas med en osteosyntes.
Läkare utför en osteosyntes för följande kliniska bilder:
- Frakturer i lederna
- öppna frakturer med skada på mjuka vävnader och hud
- Frakturer som påverkar nerver och blodkärl
- Trasiga ben i benet
- Flera frakturer (flera brutna ben)
- hos patienter med flera trauma på grund av livshotande flera skador
- vid osteoporos och ålderdom
- hos patienter som behöver mobiliseras igen snabbt (t.ex. idrottare)
De mänskliga benen består av kompakter (fast bark) och cancellous bone (mjuk inre kärna). Medullärkanalen ligger i de stora benen där benmärgen ligger. Benen är lindade i en periosteum. Med åldern ersätts benmärgen av fet vävnad. Innan läkarna arbetar med frakturen måste de återföra de drabbade benen till sin korrekta och ursprungliga position. Vid mindre allvarliga benfrakturer kan denna reduktion utföras utan operation.
Läkaren sätter tillbaka benen på rätt plats genom smart positionering, sedan fixeras pausen med ett starkt bandage så att benen inte glider igen. I detta fall kan frakturen läka utan operation. Med intramedullär spik osteosyntes, öppnar kirurgen det medulära hålrummet i det drabbade benet med hjälp av en hål eller tråd. En styrtråd passeras genom denna kanal och skjuts in i benmärgshåligheten med hjälp av en borrmaskin. Genom denna process utvidgas den medullära kanalen och förses med en lång spik som fungerar som en inre splint i det trasiga benet. Röntgenkontroller säkerställer att nageln är korrekt position. Vid behov låses spiken med en tvärgående bult (låsspik) för att förhindra förskjutning i medullärkanalen.
Med plattfixeringen exponeras benfrakturen och är försedd med en platta som är anatomiskt anpassad till benet och fäst med skruvar så att den förbinder fragmenten med varandra. Osteosyntes av skruvar fungerar med fördröjningsskruvar och stötskruvar. Efter att benet har öppnats glider fördröjningsskruven genom ett hål i barken. I motsatt ände borras ett mycket mindre hål och sätts i en gänga, som är ansluten till fördröjningsskruven. Så här hålls det brutna benet samman. Den borttagna skruven är formad som en lång axel. Även här fästs skruven genom borrhål bakom fragmentet med hjälp av en gänga. Kirschner-trådfixeringen är lämplig för att korrigera sprickor i mindre ben, såsom fingrar eller tår.
Kirschner-tråden sätts in genom den beniga cortexen djupt i benets cancellösa ben, med den övre änden kvar på utsidan så att den kan dras ut igen efter att brottet har läkt. Denna metod stabiliserar inte tillräckligt, så applicering av en gipsgjutning eller en splint är nödvändig för att motstå belastningar. Med spänningsbandets osteosyntes är de enskilda benfragmenten anslutna med piggtrådar. De går vinkelrätt och parallellt genom sprickgapet. De yttre ändarna är korsade och försedda med en mjuk trådslinga (clerage). Det motsatta bokkontoret är försett med en kanal genom vilken trådöglan är slingad. Kirurgen sträcker dem hårt för att hålla bokbitarna tätt ihop och för att omvandla dragkrafterna som faktiskt drar de enskilda brutna benen samman i tryckkrafter. Benfragmenten skjuts samman.
Extern fixator fixerar benfrakturen med en extern enhet. Benfrakturen stabiliseras av stift på båda sidor om benet. Dessa är fästa till vänster och höger genom att göra små snitt genom huden och anslutna till en metallstag som ger den nödvändiga stabiliteten. Den dynamiska höftskruven används för femoral nackfrakturer. En skruv sätts in i den del av höftledshalsen som är närmast höftleden med hjälp av en styrtråd. Skruven skruvas fast i lårbenshuvudet med en kort, tjock tråd.
En metallplatta skruvas in i det övre, yttre området av lårbenet. Den gänglösa änden av skruvaxeln glider genom ett rör så att patientens kroppsvikt avviker lasttrycket och sprickan skjuts ihop.
Risker, biverkningar och faror
Efter att ha utfört osteosyntesen suturerar kirurgen musklerna i det första steget, följt av skikt av bindväv och hud. Osteosyntesförfaranden är rutinmässiga ingrepp, men ibland kan komplikationer inte uteslutas.
I sällsynta fall kan vidhäftningar i senor, förstyvning i lederna, krökning i brosket, muskler, senor och nerver, facksyndrom, brist på eller otillräcklig läkning av frakturer (pseudartros), benekros (död av enskilda benstycken) och infektioner i ben och periosteum. Allmänna operativa risker är blödning, bildning av blodpropp, nervskador, lokala infektioner, anestesihändelser, allergiska reaktioner på enskilda ämnen och ärrbildning. Så snart den postoperativa situationen tillåter bör osteosyntespatienter flytta igen så snabbt som möjligt; överdriven vila är fel inställning och kan leda till komplikationer såsom ledförstivning.
Sjukgymnastik är det ideala sättet att återgå till en normal stressande situation efter en sjukhusvistelse. Osteosyntesmaterialet, såsom skruvar, ledningar och plattor, avlägsnas från armar och axlar i fall av brutna ben inom 6 till 24 månader, och efter 12 till 24 månader i fallet med sprickor i benområdet.
.jpg)
