Chondral ossification

De kondral ossifikation hänför sig till benbildning från broskvävnad. Förutom desmal ossifikation representerar det en av de två grundläggande formerna av benbildning.En välkänd störning av kondral ossifikation är achondroplasi (kort statur).

Vad är kondral ossifikation?

Till skillnad från desmal osifikation beskriver kondral ossifiering indirekt benbildning. Medan embryonal bindväv i desmal ossifiering omvandlas till benämne, sker i bildning av kondral benbildning via ett ursprungligen uppbyggt broskskelett. Under denna process bryts broskvävnaden parallellt med benstrukturen.

Vidare görs en åtskillnad mellan perichondral och enchondral ossification. Perichondral ossification, till exempel, kännetecknar en ossification på diaphysen (axeln) av benet som leder från utsidan till insidan. Vid enchondral ossifiering sker ossifiering inifrån. Det sker vanligtvis på epifysiska plattor och ansvarar för benens längsgående tillväxt så länge epifysealplattorna fortfarande är öppna.

Efter att ossifieringen är klar stänger emellertid epifysiska plattorna. Den längsgående tillväxten av benen stannar sedan. Detta tillstånd markerar slutet på den mänskliga tillväxtprocessen. Nu är det bara en tillväxt i benens tjocklek vid diafysen på grund av den perikondrala ossifieringen.

Funktion & uppgift

Den kondrala benbildning är nästan ansvarig för strukturen i hela benskelettet. Endast benen på skallens tak, ansiktsskallen och benbenet byggs upp via desmal nedsmutsning.

Vid kondral ossifikation byggs det mänskliga skelettet initialt upp som ett broskskelett under embryogenes. Därför kallas dessa ben också ersättningsben. Under vidareutvecklingen blir denna broskvävnad benformad. Ossificeringen är bara fullständigt slutförd med slutet av den mänskliga tillväxtprocessen. Med fullständig omvandling av broskvävnad till benvävnad på epifyserna stängs också de sista epifysiska plattorna. Benens längsgående tillväxt och därmed hela människans tillväxt tar slut.

Den kondrala ossifieringen kan delas upp i två underformer. Som redan nämnts görs en åtskillnad mellan perichondral och enchondral ossification. Perikondral ossifikation sker vanligtvis på benaxeln (diafys). Som en del av denna process bildas osteoblaster på den yttre huden på benet, som fäster sig i en ring runt broskmodellen. Detta skapar en benmanschett runt brosket. Ossifikationen migrerar från utsidan till insidan. Inuti bryts broskvävnaden ned av kondroklaster, samtidigt som ytterligare benvävnad byggs upp av osteoblaster. Broskvävnaden blir benformad och benet förtjockas samtidigt.

Den enchondral ossifikationen börjar inne i broskvävnaden. För detta ändamål växer blodkärl in i broskvävnaden, som åtföljs av mesenkymceller. Dessa mesenkymala celler differentierar också till kondroklaster och osteoblaster. Chondroklasterna bryter ständigt broskceller, medan osteoblasterna bygger upp benceller. Enkondral ossifikation förekommer huvudsakligen på epifyserna. Så länge epifyserna består av broskvävnad är epifyseplattorna öppna. På grund av bentillväxten från insidan expanderar dock bencellerna i längdriktningen eftersom lederna inte tillåter någon tillväxt i bredd eller storlek. Tillväxten i benens längd är därför resultatet av undvikande tillväxt. Först när epifyserna är ossifierade stänger epifyserna också. Då slutar tillväxten i längd till slut.

Benväxt sker då endast efter benfrakturer eller skador. Men benceller bildas och bryts ned igen under en livstid.

Vid kondral ossifikation, som vid desmal ossifikation, uppstår benceller från mesenkimen. Men med den kondrala formen av benbildning, byggs dock först ett broskskelett, som redan uppfyller de viktigaste grundfunktionerna hos ett benskelett. Den faktiska benbildningen äger rum här som ett andra steg, där broskvävnaden sedan ombyggs till benvävnad. Broskcellerna bryts ned och bencellerna byggs upp samtidigt.

Sjukdomar och sjukdomar

I samband med kondral ossifikation kan störningar uppstå som har en betydande inverkan på benväxten. En typisk tillväxtstörning är sk achondroplasi. Vid achondroplasia stängs epifysiska plattorna för tidigt. Benen slutar växa i längd. Tillväxten i benens tjocklek slutar dock inte. Samtidigt fortsätter desmaliseringen så att huvudet fortsätter att växa normalt. Ribbben och ryggkotor påverkas inte heller av epifysiska plattorna. På grund av denna olika tillväxt sker det en förskjutning i kroppsförhållandena: bagageutrymmet och huvudet växer normalt, med längden på extremiteterna för tidigt stillastående. Denna tillväxtstörning är genetisk. Det har dock inga negativa effekter på hälsan.

En annan störning av kondral ossifikation visar sig i överdriven benbildning. Denna kliniska bild är också känd som heterotopisk ossifikation. Termen uttrycker att benbildning sker på en annan plats än vanligt. Detta leder till ossifikation på platser där endast bindväv faktiskt bör vara närvarande. Denna heterotopiska ossifikation utlöses ofta av olyckor och skador. Vävnadsskadan animerar kroppen för att producera budbärarämnen som kan inducera omvandlingen av benprekursorceller via brosk till ben. Vanligtvis leder denna ytterligare benbildning inte till ytterligare klagomål.

En genetisk sjukdom som leder till progressiv förgasning är Fibrodysplasia ossificans progressiva. Här konverteras hela kroppens bindväv och gradvis till ben.