receptorer ta emot stimuli och signaler från miljön och vidarebefordra dem för behandling. I biokemi fungerar vissa biomolekyler och i fysiologi de sensoriska cellerna som receptorer.
Vad är receptorer?
I den bredaste meningen är en receptor en signalanordning som reagerar på specifika påverkan. Både biokemi och fysiologi talar om receptorer. I biokemi är det proteiner eller proteinkomplex som kan binda signalmolekyler.
Varje biokemisk receptor kan endast binda en molekyl enligt låsnings- och nyckelprincipen. Den har exakt den funktionella gruppen som har rätt passform för den mottagande molekylen. Receptorerna finns redan för ett stort antal möjliga signaler. Huruvida de reagerar nu beror på närvaron av lämplig signalmolekyl. I fysiologi betraktas sensoriska celler som receptorer.
Under tiden förändras emellertid begreppet receptor. Idag kallas också sensoriska receptorer sensorer betecknad. Dessa i sin tur är indelade i primära och sekundära sensoriska celler. Medan primära sensoriska celler utvecklar handlingspotentialer, får sekundära sensoriska celler bara signalerna. Även med sensorerna utlöses mottagningen av signaler av biokemiska receptorer.
Anatomi & struktur
De biokemiska receptorerna finns antingen på ytan av biomembraner eller i cytoplasma eller i cellkärnan. Membranreceptorerna är proteiner som är kemiskt modifierade och kan binda signalmolekyler. Varje receptor kan bara binda en speciell signalmolekyl. När denna bindning inträffar utlöses elektriska eller kemiska processer som orsakar en reaktion i cellen, vävnaden eller i hela kroppen.
Membranreceptorer är indelade i jonotropa och metabotropa receptorer enligt deras verkningsmetod. Ionotropa receptorer är jonkanaler som öppnas när de binder till liganderna och leder till en förändring av membranens elektriska konduktivitet. Metabotropa receptorer orsakar förändringar i koncentrationen av sekundära messenger-substanser. Intracellulära kärnreceptorer binder i cytoplasma eller i kärnan som signalmolekyler, till exempel steroidhormoner, och kontrollerar på detta sätt uttrycket av gener i cellkärnan. På så sätt förmedlar de vissa hormonella reaktioner.
Som redan nämnts i fysiologin kallas sensoriska celler receptorer. Det finns olika typer av receptorer såsom baroreceptorer (för tryckstimuli), kemoreceptorer, fotoreceptorer, termoreceptorer, smärtreceptorer eller proprioseptorer.
Funktion & uppgifter
Generellt sett har receptorer funktionen att ta emot och överföra signaler eller stimuli. Mottagarmolekyler fungerar enligt lås- och nyckelprincipen, med en separat receptor för varje signalmolekyl. Under ligandbindning genereras antingen elektriska signaler och vidarebefordras, eller så orsakas intracellulära signalkaskader av förändringar i koncentrationen av messenger-molekyler.
Kärnreceptorer medierar till exempel hormonella reaktioner genom genaktivering. De sensoriska cellerna får också de fysiska eller kemiska signalerna via biokemiska receptorer. Ändå kallas de också för receptorer eller sensorer parallellt. De olika typerna av sensoriska celler tar olika uppgifter. Kemoreceptorerna ansvarar för uppfattningen av smak- och luktintryck. De reglerar också andningen genom att mäta koncentrationerna av syre, koldioxid och vätejoner. Baroreceptorer registrerar konstant det arteriella och venösa blodtrycket och överför värdena till hjärnan.
De ansvarar därför för att hjärt-kärlsystemet fungerar korrekt. Fotoreceptorerna får ljusstimulerna och spelar en avgörande roll i den visuella processen. Termoreceptorer används för att upptäcka temperatur- och temperaturförändringar. Det finns speciella receptorer för värme eller för kyla. Vissa termoreceptorer reglerar också kroppstemperaturhomeostas. Speciella receptorer som proprioseptorer (muskelspindlar), till exempel, registrerar längden på skelettmusklerna.
Du hittar din medicin här
➔ Läkemedel mot smärtasjukdomar
Olika sjukdomar orsakas direkt av fel i receptorer. Till exempel när maskoreceptorerna i cervikal ryggradsfel resulterar i yrsel och illamående. Sjukdomar i livmoderhalsen är inte så sällsynta. Förutom yrsel uppträder symtom som plötslig hörselnedsättning, tinnitus, synstörningar, koncentrationsstörningar och andra sensoriska störningar.
Andra sjukdomar såsom hjärtarytmier, angina pectoris, gastrointestinala störningar, urinblåsan eller bronkialastma kan också uppstå på grund av receptorsjukdomar. Diabetes av typ II utvecklas som en del av det metaboliska syndromet. Insulinresistens kan utvecklas genom vissa metaboliska processer. Om du är insulinresistent produceras fortfarande tillräckligt med insulin, men insulinreceptorn reagerar inte längre ordentligt. Insulinets effektivitet minskar. Bukspottkörteln uppmuntras därför att producera ännu mer insulin. Detta kan leda till deras fullständiga utmattning.
Diabetes blir manifest. Många psykiska sjukdomar orsakas av störningar i överföring av stimuli. Så kallade neurotransmittorer fungerar här som biokemiska budbärare. Dessa neurotransmittorer vidarebefordrar sin information genom att binda till receptorer. Om receptorerna blockeras av andra ämnen eller om de inte fungerar ordentligt av andra skäl, kan detta leda till betydande psykologiska störningar. Vissa psykotropa läkemedel fungerar direkt på receptorerna. Vissa härmar neurotransmitterens funktion och binder till lämplig receptor. Andra psykotropa läkemedel används för att blockera receptorer för fysiologiska neurotransmittorer när det är ökad psykologisk irritabilitet.
Därför finns det alltid biverkningar när man tar dessa läkemedel som leder till minskad prestanda. Det finns också några genetiska sjukdomar relaterade till receptorer. Fler och fler receptormutationer upptäcks som kan leda till deras ineffektivitet. Å andra sidan är autoimmuna sjukdomar som är riktade mot receptorer också kända. Ett välkänt exempel är den autoimmuna störningen myasthenia gravis, där överföringen av signaler mellan nerver och muskler är nedsatt.
