plasmin

plasmin är ett proteindelande enzym i humant blodserum, som bildas av prekursorn plasminogen. Dess huvuduppgift är fibrinolys och därmed kroppens egen uppdelning av blodproppar. Överaktivitet av plasmin kan leda till blödningstendenser och underaktivitet mot trombotendens.

Vad är plasmin

Det mänskliga blodserumet innehåller olika proteiner och enzymer. Enzymer består av jätte biologiska molekyler och fungerar som katalysatorer för att påskynda kemiska reaktioner. Nästan alla enzymer i humant blod är proteiner som bildas genom proteinbiosyntesen av ribosomerna.

Enzymerna har en mängd olika uppgifter i organismen. Beroende på deras funktion klassificeras de ytterligare. Peptidaserna är till exempel en grupp enzymer som klyver peptider eller proteiner. På detta sätt katalyserar de hydrolysen av peptidföreningar. Peptidaser kallas också proteolytiska enzymer. Ett sådant proteolytiskt enzym är plasmin. Det förekommer i blodserumet och bryter ned olika proteiner där. Fördelningen av proteiner från serumet faller också inom hans ansvarsområde. Plasmin bildas av prekursorn plasminogen.

Funktion, effekt och uppgifter

Plasmins huvudfunktion är att bryta ned fibrin. Denna så kallade fibrinolys spelar en roll särskilt för blodproppar. Under denna process löser plasmin kroppens egna blodproppar genom att nedbryta fibrinpolymererna i tromben till fibrinnedbrytningsprodukter.

Fibrinolys regleras genom att motverka biokemiska processer. Aktivering sker genom att konvertera det inaktiva plasminogenet till aktivt plasmin. Fibrinolys fungerar tillsammans med blodkoagulation, men den fortskrider betydligt långsammare. Två endogena aktivatorer är involverade i aktiveringen av fibrinolys: den vävnadsspecifika plasminogenaktivatorn och urokinas. Som icke-fysiologiska aktivatorer är stafylokinas och streptokinas involverade i aktiveringen av plasmin.

De exogena aktivatorerna bildar ett större komplex med plasminogen och plasmin, som aktiverar det inaktiva plasminogenet. PAI-1 till PAI-4 visas som hämmare av aktivering av fibrinolys. Efter aktivering klyver plasmin fibrinpolymererna. Det binder till fibrin och separerar de grenade fibrinpolymererna i lösliga nedbrytningsprodukter med olika struktur och massa. Blodcirkulationen tar bort de lösliga ämnena tills de spolas ur blodomloppet.

För att deaktivera fibrinolys använder kroppen plasmin-hämmaren alfa-2-plasmin-hämmaren. Fibrinbundet plasmin har en relativt lång halveringstid jämfört med denna antiplasmin. Gratis plasmin i serum görs ofarligt på mycket kort tid av hämmaren.

Plasmin tar alltså viktiga uppgifter i koagulationssystemet och framträder som en motståndare till trombin. Förutom fibrinet delas även det inledande stadiet fibrinogen upp av plasmin och dess preliminära steg. Serinproteaser som plasmin har en irreversibel effekt och katalyserar inte biokemiska reaktioner i båda riktningarna. Plasmin har en autokatalytisk effekt och omvandlar andra molekyler till aktiv plasmin.

Dess proenzym är därför ett substrat för det aktiverade. Bortsett från dess fibrinolytiska aktivitet bryter plasmin också ner proteiner som aktiverade kollagenaser. Dessutom aktiverar den olika medlar i komplementsystemet och tunnar väggen i Graafs folliklar under ägglossningen.

Utbildning, förekomst, egenskaper och optimala värden

Plasmin framställs från det inledande stadiet plasminogen. Det syntetiseras i levern och släpps sedan ut i blodomloppet, där det kan mätas. Plasminogen har en halveringstid på mer än två dagar. Gratis plasmin kan knappast eller inte alls upptäckas i blodet. Endast plasminogen kan bestämmas. Bestämningen sker vanligtvis i det citrerade blodet. De normala värdena för plasminogenaktivitet är mellan 85 och 110 procent. Standardvärdet för plasminogenkoncentrationen är 0,2 g per liter.

Plasminogen blir plasmin, som, liksom elastas och trypsin, motsvarar ett endopeptidas. Aktiveringen av plasminogen till plasmin sker genom olika ämnen. De viktigaste är tPA, trombin, faktor XII och fibrin. Som en del av peptidasundergruppen serinproteas har plasmin ett aktivt centrum. I detta aktiva centrum har serinproteaser en katalytisk triad där aminosyraserin är involverad. Den katalytiska triaden av asparaginsyra, histidin och serin innehåller aminosyrarester som är kopplade till vätebindningar.

Sjukdomar och störningar

En plasminrelaterad sjukdom är brist på plasminogenaktivatorhämmare 1. Denna medfödda brist leder till för tidig upplösning av blodproppar, som manifesterar sig i en tendens att blöda.

PAI-1 förekommer i den friska kroppen som en hämmare av vävnadstypen plasminogenaktivator, eftersom den spelar en roll i intravaskulär fibrinolys. Spontan blödning är sällan ett symptom på sjukdomen. Icke desto mindre kan mindre trauma orsaka blödning i knän, armbågar, näsa eller tandkött. Menstruationsblödning ökar ofta. Långa perioder med blödning efter operationen observeras ofta hos patienter. Om det bara finns en delvis brist på hämmare, inträffar blödning mindre ofta. Det kan också vara någon blödning alls eller endast lätt blödning.

Hos vissa patienter finns det hämmande proteinet men fungerar inte. Orsaken är en mutation av tillhörande alleler. Sjukdomen i det homozygota tillståndet är baserat på en autosomal recessiv arv.ELISA-antikroppstest eller analys av PAI-1-funktion gör det möjligt att ställa diagnosen. Fibrinolyshämmare såsom epsilon-aminokapronsyra eller tranexaminsyra administreras till patienten som ett motåtgärd för att förhindra blödning.

En mutationsrelaterad minskad aktivitet av plasmin är motsatsen till den beskrivna sjukdomen och kan främja en trombotisk tendens. Modern medicin antar också att nedbrytningen av bindväv av enzymplasmin spelar en viktig roll i spridningen av olika sjukdomar. Tillhörande sjukdomar inkluderas nu cancer, hjärt-kärlsjukdomar och inflammation.