Peroneal förlamning

I Peroneal förlamning fibula nerven är skadad. Pares är ett av nervkompressionssyndromema.

Vad är peroneal förlamning?

Vid peroneal förlamning lider patienten vanligtvis av svårigheter att gå och från feljusteringar av den drabbade foten.
© Crystal light - stock.adobe.com Peroneal förlamning också namnet Peroneal pares. Detta betyder skada på den vanliga fibula nerven (Vanlig peroneal nerv). Förlamningen räknas bland nervkomprimeringssyndrom som förekommer relativt ofta. Enskilda delar av nerven och hela nerven kan påverkas. Skadorna på den fibrösa nerven märks genom förlamning av musklerna som är ansvariga för den aktiva lyftningen och böjningen av foten och tårna. Av Vanlig peroneal nerv, också Vanlig fibulär nerv kallas, utgör en av två huvudgrenar i ischiasnerven (ischiasnerven). Han har känsliga och motoriska delar. Den andra huvudgrenen är skenbenen (Tibial nerv), som också är utrustad med känsliga och motoriska komponenter.

Den vanliga peroneala nerven löper längs knäets sida och passerar fibulahuvudet i ryggen. Den delar sig sedan in i den djupa fibrösa nerven och den ytliga fibulära nerven. Den huvudsakliga funktionen av fibula nerven är att kontrollera nedre ben extensor muskler.

Den drar foten inuti fotleden i den övre riktningen och roterar foten utåt. Samtidigt är nerven också ansvarig för dorsiflexionen av tårna. Bakom det fibulära huvudet anses den vanliga peroneala nerven vara risken för skador, eftersom dess gång i detta område är nära ytan.

orsaker

Peroneal förlamning orsakas av mekaniskt tryck i området för det fibulära huvudet, vilket beror på den känsliga positionen för fibula nerven vid denna punkt. Personer som har lite fett och muskelvävnad är särskilt utsatta. Det är inte ovanligt att peroneal förlamning är resultatet av medicinska insatser.

Detta inkluderar till exempel en gipsgjutning som applicerades för hårt. Det yttre trycket som ökar som ett resultat orsakar skada på den gemensamma peroneala nerven, vilket är begränsat i dess expansion. Men fibula nerven kan också påverkas under kirurgiska ingrepp.

På grund av den känsliga platsen för nerven är det ofta offer för skador såsom ett fibröst huvudfraktur. Felaktig positionering när sänglängen kan leda till förlamning av fibula nerven. Detsamma gäller för arbetsaktiviteter som att kakla eller ständigt korsa benen.

I sällsynta fall är också aneurysmer i knähågen, en ganglion i den tibiofibulära leden eller en Baker cysta ansvarig för peroneal pares. Andra tänkbara indikationer är herniated skivor och cirkulationsstörningar på grund av akut tilltäppning av benartären.

Symtom, åkommor och tecken

Vid peroneal förlamning lider patienten vanligtvis av svårigheter att gå och från feljusteringar av den drabbade foten. Om den djupa grenen av den fibulära nerven, den fibulära nerven, skadas, resulterar detta i störningar i sträckningsprocessen. Läkarna talar då om en dorsiflexionssvaghet eller en equinusfot, som leder till en steg- eller storkpromenad.

Den drabbade drar upp knäet ovanligt för att inte låta tårna dra längs golvet. Om den ytliga fibulära nerven försämras kan fotens sidokant inte längre lyftas, vilket beror på en störning av den inre rotationen.

Båda symtomen förekommer ibland i kombination, vilket beror på nivån på vilken nervskadorna är belägna. Andra möjliga symtom på peroneal pares är sensoriska störningar som dyker upp på baksidan av foten, sidan av foten eller framsidan av nedre benet.

Diagnos & sjukdomsförlopp

Om man misstänker peroneal förlamning tittar läkaren först på patientens sjukdomshistoria och frågar honom om tidigare skador eller tidigare sjukdomar. Därefter utför han en fysisk undersökning där han underkastar Achilles-senreflexer och peroneala reflexer för ett test.

Medan Achilles-senreflexen fungerar fullständigt vid peroneal pares, visar sig peronealreflexen vara försvagad. Elektoneurografi är ett annat diagnostiskt alternativ. Läkaren mäter hur snabbt en impuls passeras mellan två elektroder av nerven. Proceduren gör det möjligt att fastställa den exakta platsen för nervskadorna.

Differentialdiagnosen spelar också en viktig roll. Det är viktigt att utesluta L5-syndrom, eftersom herniated skivor kan pressa den femte nervroten, vilket leder till brister och domningar i foten. I motsats till peroneal förlamning uppstår emellertid smärta vanligen med L5-syndrom.

I de flesta fall tar peroneal pares en positiv kurs. Chanserna för återhämtning bedöms som goda, särskilt i fallet med tryckskador. För att göra detta måste dock patienten snabbt konsultera en läkare om han eller hon får symtom, eftersom detta förbättrar chanserna för framgång.

komplikationer

I de flesta fall har peroneal förlamning en mycket negativ inverkan på den berörda personens rörelse. Den drabbade kan uppleva olika klagomål när han står och går, så att patientens livskvalitet reduceras avsevärt. Den drabbade personen kan också vara beroende av gåhjälpmedel på grund av den peroneala förlamningen.

På samma sätt kan benen inte längre sträckas ordentligt, så att utförandet av olika aktiviteter och idrott inte längre är möjligt för patienten utan vidare. Hos barn kan peroneal förlamning försena utvecklingen. Förlamningar eller andra känslighetsstörningar kan också förekomma i kalvarna eller i hela benen. Smärta kan också uppstå och försvåra vardagen.

Dessutom kan den peroneala förlamningen också leda till psykologiska klagomål eller till depression, så att patienterna är beroende av psykologisk behandling. Den fortsatta sjukdomsförloppet beror mycket på nervskadans svårighetsgrad. Behandlingen kan inte utföras i alla fall. Det finns dock inga speciella komplikationer i behandlingen. Livslängden för den drabbade påverkas inte heller av peroneal förlamning.

När ska du gå till läkaren?

Fibula smärta bör utvärderas av en läkare om den kvarstår i mer än två till tre dagar. Om du har svårt att gå, onormala känslor eller svår smärta är det bäst att konsultera din läkare samma dag. Peroneal förlamning inträffar främst efter skador eller skador under medicinska insatser. Om de nämnda symtomen uppstår efter träning eller under fysioterapi bör du tala med en läkare omedelbart.

Om det redan finns skada på fibulaen, till exempel efter ett fraktur eller en operation i det drabbade området, krävs också medicinsk rådgivning. Peroneal pares behandlas av en ortopedisk kirurg. Andra kontaktpunkter är specialister på idrottsmedicin, sjukgymnast och specialister på nervsjukdomar. Svår förlamning måste behandlas kirurgiskt. Efter den första behandlingen måste fibulans stabilitet förstärkas genom fysioterapi och andra åtgärder. Ett nära samråd med läkaren är nödvändigt så att den medföljande läkemedelsbehandlingen kan anpassas till utvecklingen av återhämtning och all smärta.

Behandling och terapi

Behandling av peroneal pares beror på hur allvarlig nervskadan är. Alla utlösande faktorer som att korsa benen måste vara avstängda. Paresensterapi sker vanligtvis konservativt. Musklerna kan byggas om som en del av fysioterapi.

Ibland används en speciell peroneal fjäder, som är ett dynamiskt fotlyftarsystem som gör det möjligt för patienten att gå lättare. Om den konservativa behandlingen inte leder till förbättring utförs vanligtvis en operation för att lindra det fibulära huvudet. Om peroneal pares orsakas av en underliggande sjukdom som en tumör eller en Baker's cyste, är det viktigt att behandla den först, vilket vanligtvis förbättrar förlamningen.

Du hittar din medicin här

➔ Läkemedel mot muskelkramper

Outlook & prognos

En enhetlig god prognos kan inte ges för peroneal förlamning. Orsaken till och omfattningen av skador på den vanliga fibula nerven kan variera. Detta påverkar resultatet av en medicinsk eller fysioterapeutisk behandling.

Först och främst måste orsaken och omfattningen av den peroneala förlamningen fastställas. Om den vanliga fibrösa nerven bara utsattes för tryckskador kan skadorna och förlamningen vanligen åtgärdas. Det ser dock annorlunda ut om skadan har orsakat permanent förlamning. I det här fallet kan inte musklerna och nervens fulla funktionalitet ofta återställas. Prognosen är värst när den gemensamma fibulära nerven har avbrutits fullständigt.

Vid behandling av peroneal förlamning är det första att göra att minska graden av förlamning så mycket som möjligt. Detta är det enda sättet att förbättra prognosen för de drabbade. Det medicinska idealet är att återställa full funktionalitet. Det sekundära målet med behandlingen är att undvika möjliga komplikationer. En sådan equinus skulle till exempel ges. Kirurgiska ingrepp har tyvärr inte visat sig effektiva vid peroneal förlamning. Om det behövs kan en peroneal splint göra det lättare att gå med en equinusfot.

Läkarna uppnår de mest framgångsrika behandlingsresultaten med funktionell elektrisk stimulering (FES) med ett mobilt fotlyftarsystem. Detta kan minska svårighetsgraden av en gånghinder. På lång sikt kan nya nervvägar till och med bildas.

förebyggande

Att förhindra peroneal förlamning är inte lätt. På detta sätt måste utlösande skador på fibrös nerv undvikas.

Eftervård

Peroneal förlamning är ett allvarligt klagomål och sjukdom som definitivt måste undersökas och behandlas av en läkare. De drabbade bör konsultera en läkare vid de första symtomen och tecknen på sjukdomen så att det inte finns ytterligare komplikationer eller andra klagomål.

Åtgärderna och alternativen för uppföljning är starkt begränsade, med den fortsatta kursen mycket beroende på tidpunkten för diagnosen. De flesta patienter med denna sjukdom är beroende av måtten fysioterapi eller fysioterapi. Många av övningarna från sådana terapier kan också upprepas i ditt eget hem, vilket påskyndar behandling och läkning.

Många av de drabbade beror på hjälp och stöd från sina egna familjer. Kärleksfulla samtal är mycket viktiga för att förhindra depression eller andra psykologiska upprörelser från att utvecklas. Om peroneal förlamning ska behandlas med en operation, bör de drabbade vila efter en sådan operation och ta hand om sina kroppar. Du bör avstå från onödig ansträngning eller andra fysiska aktiviteter för att inte onödigt stressa kroppen.

Du kan göra det själv

En grundlig differentierad diagnos så snabbt som möjligt är viktig för denna sjukdom. Endast på detta sätt kan orsakerna till peroneal förlamning hittas och till och med elimineras, särskilt om sjukdomen inträffade på grund av mekaniska stimuli. Då är emellertid chansen stor att peroneal förlamning kommer att läka fullständigt.

Till exempel, om förlamningen orsakades av en gjutning som var för hård, kommer den behandlande läkaren att lossa rollen. Men om patienten - i detta fall vanligtvis mycket smal - korsar ständigt benen medan han sitter, måste en åtföljande beteendeterapi övervägas. Endast på detta sätt kan patienten bli av med denna vana och hitta en hälsosammare sittställning.

Om sjukdomen fortfarande är akut kan den vara mycket smärtsam och minska livskvaliteten avsevärt. I vissa fall kommer den ortopediska kirurgen eller idrottsläkaren att råda dig att genomföra en operation. Han kommer också att förskriva fysioterapi, fysioterapi och mediciner som smärtstillande. I synnerhet fysioterapibesök bör hållas, även om de visar sig vara smärtsamma först. Fysioterapi stabiliserar framgången för behandlingen och bygger upp musklerna igen. Då ska patienten göra måttlig sport igen. Han kan behöva stöd som en peroneal penna eller en assistent att gå, men promenader eller till och med vandring är bra sätt att träna musklerna och förebygga nya sjukdomar.