I Njurersättningsterapi njurfunktionen hos en patient med nedsatt njurinsufficiens är helt eller delvis ersatt. Förfarandena sträcker sig från olika dialysmetoder till njurtransplantationer. En transplantation är nödvändig eftersom dialys permanent är förknippad med allvarlig skada på blodcirkulationen.
Vad är njurersättningsterapi?
Njurersättningsterapi motsvarar den medicinska behandlingsvägen för fullständig njurinsufficiens. Behandling med njurbyte ersätter helt eller delvis njurfunktionen. Terapeutiskt finns det flera individuella förfaranden med detta mål: Hemodialys, peritoneal dialys och njurtransplantation är de mest kända av dem.
Terapimetoder såsom hemodialys och peritoneal dialys sammanfattas också under termen njurersättningsmetod. Njurersättningsprocedurer används för både tillfällig och permanent partiell eller total förlust av njurfunktioner. Processer som ultrafiltrering faller också in i denna metodologiska grupp. Som transplantation av en givarnjur till en organmottagare är njurtransplantation den mest rigorösa njurersättningsförfarandet.
Funktion, effekt och mål
Njurarna utför avgiftningsfunktioner. Utan denna avgiftning kan människor inte överleva på lång sikt. Total njursvikt är därför livshotande. För att rädda patientens liv måste njurersättningsterapi med avgiftande egenskaper ges. Vilken metod som används beslutas från fall till fall. Till exempel är en givare njurtransplantation det enda behandlingsalternativet annat än dialys för patienter med njursjukdom i slutstadiet.
Efter en levande donation eller en post-mortem-donation, transplanteras en ny njure till patienten i en allogen, heterotopisk eller substituerande transplantation. Donatorns och mottagarens blodgrupp och immunologiska sammansättning måste till stor del matcha så att en transplantation kan äga rum. Vanligtvis transplanteras inte njurarna i njurens faktiska läge, utan i bäckenområdet. Dina egna njurar stannar vanligtvis i kroppen och den nya njuren stöder dem i deras arbete från och med nu. För detta ändamål sysslas blodkärlen i donatornjurarna till bäckenkärlen. Transplantatets urinleder ansluts direkt till urinblåsan. Som regel kommer den nya njuren att börja arbeta under transplantationen.
För att undvika avstötning av immunsystemet ges patienten vanligtvis immunsuppressiva läkemedel. Vissa patienter är dock i allmänhet inte berättigade som transplantatmottagare. Detta gäller särskilt för patienter där en viss sjukdom utlöser njursjukdomen och gör att den kan återkomma efter en transplantation. I sådana fall indikeras dialysförfaranden som njurersättningsterapi. Detsamma gäller för patienter för vilka ingen lämplig givarnjur kan hittas inom en snar framtid. Vid njurersättningsterapi peritoneal dialys tjänar bukhinnan, dvs bukhinnan, som dialysmembranet. Dialysat släpps in i bukhålan under behandlingen. Bukhinnan används som membran för att spola ut ämnen som utsätts för utsöndring.
Tillgång till bukhinnan möjliggörs av ett katetersystem. Detta system leds in i bukhålan med hjälp av subkutan tunnel. Vid hemodialys filtrerar å andra sidan en dialysator de ämnen som måste elimineras från blodet. För att säkerställa blodflödet till dialysatorn sätter nefologen en så kallad dialysshunt på patienten. Dessa tre metoder för njurersättningsterapi är inte alls de enda. Inom området för dialysförfaranden är till exempel SLEDD och ultrafilitrering en del av njurersättningsförfarandena, som betraktas som en typ av speciell dialys. Ingen dialys kan emellertid permanent ersätta en njure. Så snart njurarna misslyckas helt, indikeras en transplantation på lång sikt.
Risker, biverkningar och faror
De olika njurersättningsterapierna är förknippade med olika risker och biverkningar. Till exempel är buksmärta vanligt vid peritoneal dialys. Feber är också en vanlig biverkning. Om arbetet inte utförs sterilt kan infektioner och svampar föras in via katetersystemet. Sårinfektioner vid kateterns inträde inträffar också.
Jämfört med hemodialys släpper peritoneal dialys fler proteiner men mindre kreatinin och urea. På lång sikt kan all dialys skada blodkärl, leder eller till och med hjärtat. Dialysförfaranden är en stor fysisk och psykologisk börda för patienten och kräver strikt vägledning om vissa dietregler. Till exempel måste livsmedel som innehåller kalium undvikas eftersom detta ökar risken för hjärtsjukdomar. Eftersom dialys spolar viktiga vitaminer från kroppen måste dialyspatienter också ta kosttillskott. De uppfattar vanligtvis att deras livskvalitet är begränsad.
Eftersom många dialysförfaranden äger rum en gång om dagen är de till och med inte längre fria att planera sin vardag. Njurtransplantationer begränsar livskvaliteten betydligt mindre på lång sikt. Detta terapeutiska tillvägagångssätt är också den enda njurersättningsterapin som kan användas effektivt på lång sikt. Det förbättrar livskvaliteten och det allmänna hälsotillståndet för patienter, men som dialys är det förknippat med risker. Förutom de allmänna riskerna för kirurgi och anestesi finns det alltid en risk för avstötning med en njurtransplantation. Denna risk är enormt stressande för patienten psykologiskt. Avslag kan fortfarande ske även om kroppen verkar ha accepterat njurarna omedelbart efter operationen.
Även om immunsuppressiva medel generellt reducerar avstötningshastigheten, är avstötning i en transplantation aldrig helt omöjlig. Inflammatoriska immunreaktioner är också i riskzonen. Trots en viss tidpunkt är transplantation den enda möjliga njurersättningsbehandlingen.
.jpg)
.jpg)
