Hypofys

De Hypofys, på tyska Hypofys, är en hormonell körtel ungefär storleken på en hasselnötkärna, belägen på näsan och öronen i mitten av fossa. Det fungerar nära med hypotalamus och, liknande ett gränssnitt mellan hjärnan och fysiska processer, kontrollerar frisättningen av vitala hormoner som, bland annat, Påverkan metabolism, tillväxt och reproduktion.

Vad är hypofysen?

Namnet hypofys härstammar från den antika grekiska termen hypofys och betyder bokstavligen: den nedre / nedan anslutna växten. Detta beskriver deras position ganska bra. Eftersom hypofysen "hänger" under hjärnan. Hypofysen, i latin glandula pituitaria, är av mycket central betydelse i hormonbalansen och i dess centrala kontroll.

Den är bara cirka 1 cm lång och ett gram “tung”, desto större är dess inflytande på kroppens endokrina system (hormonsystem). Tillsammans med hypotalamus, med vilken den är ansluten och bildar en funktionell enhet, spelar den en viktig roll i frisläppandet av en mängd olika hormoner. Dessutom är hypofysen den enda delen i hjärnan där blod-hjärnbarriären kan kringgås.

Detta är ett skydd av centrala nervsystemet mot ämnen som inte får tränga igenom hjärnämnet: Som en barriär som endast är delvis permeabel reglerar blod-hjärnbarriären det selektiva utbytet av ämnen. Detta gör att hormonerna som bildas i hjärnan eller i hypothalamus passerar genom hypofysen från hjärnan in i blodomloppet.

På detta sätt tillhandahåller hypofysen (tillsammans med hypotalamus) en koppling mellan nervsystemet och endokrina systemen i kroppen och därmed ansluter och koordinerar kommunikationssystemen i människokroppen.

Anatomi & struktur

Hypofysen är belägen vid skalens bas, ungefär på ögonen och öronen. Den sitter i den så kallade hypofyslådan och hänger som en droppe under hypotalamus, till vilken den är ansluten av hypofysen. Benstrukturen i vilken hypofysen är inbäddad kallas den turkiska sadeln.

Hypofysen bildar tillsammans med hypotalamus en funktionell enhet som förbinder de två vitala kommunikationssystemen i människokroppen: nervsystemet och det endokrina systemet regleras av den centrala kontrollenheten i det endokrina systemet, hypotalamus och hypofysen anslutna till den. Detta består av flera delar som skiljer sig från varandra, inte bara funktionellt utan också när det gäller utvecklingshistoria och därmed histologiskt (relaterat till celltypen):

Den främre hypofysen (även kallad adenohypophysis) är den äldre delen när det gäller utveckling och innehåller olika hormonproducerande körtelceller. Den bakre loben av hypofysen (även känd som neurohypofys) består huvudsakligen av nervcellsprocesser, de så kallade axomerna.

Det finns också hypofysen i hypofysen. Medan den främre hypofysen uppstår från Rathke-påsen, en fortsättning av det så kallade taket i farynxen, tillhör den bakre hypofysen, till fullo, till diencephalon. Den stora skillnaden är att adenohypophys, kontrollerad av hypothalamus, producerar hormoner själv, medan neurohypophysis är ensam ansvarig som ett lagrings- och frisläppande / utsöndringsorgan för effekten hormoner oxytocin och ADH som genereras i hypothalamus.

Funktion & uppgifter

Hypofysen representerar därför ett slags gränssnitt och är unikt i sin funktion. Eftersom det är den enda delen i hjärnan som inte omfattas av blod-hjärnbarriären, är det också av stor vikt: Det är upp till det att släppa effekten hormoner som bildas i adenohypophys, men också de som produceras i hypotalamus, i den allmänna blodomloppet .

Adenohypofysen eller den främre loben i hypofysen producerar en stor mängd hormoner. En åtskillnad görs mellan hormoner som har en direkt effekt på deras målorgan (de så kallade icke-glandotropa hormonerna) och glandotropa hormoner, som stimulerar produktionen av hormonproducerande körtlar nedströms. De hormoner som har en direkt effekt på målorganet inkluderar somatropin (STH för kort, tillväxthormon) och prolaktin (som bland annat reglerar flödet av mjölk).

Den andra gruppen, de glandotropa hormonerna, inkluderar det follikelstimulerande hormonet (FSH för kort) och det luteiniserande hormonet (LH), som båda tillhör de "gonadotropa" hormonerna som påverkar gonaderna. Dessutom bildar den främre hypofysen en annan glandotropisk (och "icke-gonadotropisk", dvs inte påverkar könscellerna) hormoner, såsom det sköldkörtelstimulerande hormonet (TSH för kort; stimulerar sköldkörteln) och det adrenokortikotropa hormonet (ACTH för kort).

Vidare produceras lipotropin (LPH), beta-endorfin och met-enkefalin i den främre hypofysen. I hypofysen finns bland annat de melanocytstimulerande hormonerna eller melanotropinerna (MSH för kort) bildas. Hypotalamus kontrollerar och reglerar hela hormonproduktionen av hypofysen med hjälp av statiner och liberiner. I neurohypofysen (bakre lungan i hypofysen) lagras å andra sidan hormonet oxytocin som bildas i hypotalamus och det antidiuretiska hormonet (ADH för kort) och frisätts.

Sjukdomar och sjukdomar

Sjukdomar i hypofysen är inte alls ovanliga, beroende på undersökningsmetod och ålder kan patologiska hypofysförändringar hittas i cirka 10-25% av befolkningen. De flesta av dem har dock inga symtom och kräver ingen terapi.

För en exakt diagnos krävs omfattande hormonella och vanligtvis mycket komplicerade dynamiska testförfaranden, särskilt eftersom många hormoner också beror på många andra faktorer (som tid på dagen, stress etc.). I princip kan den bakre eller främre hypofysen bli över eller underaktiv, med normal eller nedsatt hormonell funktion. Speciellt de hormonproducerande delarna av hypofysen kan utveckla ett funktionsfel eller en underfunktion (hypofysinsufficiens och panhypopituitarism), men också överfunktion.

Det senare brukar i form av en tumör som resulterar i ett överskott av hormoner. I detta så kallade hypofyseadenom, t.ex. Ökad sekretion av tillväxthormonet somatotropin, som fysiskt manifesteras som akromegali: överdriven tillväxt, särskilt ben och armar. En konsekvens av hypofyseadenom och hypopituitarism (dvs. överproduktion av hormoner i hypofysen) kan också leda till ökad produktion av ACTH och Cushings sjukdom.

Detta visar massiva störningar i vattenbalansen och den typiska bilden av allvarlig ödembildning i ansiktet och kroppen. Det är emellertid inte bara de direkta fysiska effekterna av hormonell överproduktion i hypofyseadenom som kan leda till allvarliga sjukdomar. Dessa är endast två möjliga fysiska effekter, eftersom hypofysen påverkar många endokrinologiska och organiska processer och därmed andra sjukdomar (såsom sköldkörteln, binjurarna, etc.) är resultatet av patologiska förändringar i hypofysen.

Av denna anledning är symptomen vid sjukdomar i hypofysen också extremt olika och en medicinsk och diagnostisk utmaning. Utvidgningen av hypofysen kan också bli ett problem för rymdförskjutning. Trycket på syn- och ansiktsnerverna kan orsaka allvarlig förlamning i ögonmuskler och synfältfel.

Det finns en betydande risk för permanent skada här, varför tumören måste tas bort kirurgiskt, ofta genom näsan. Förutom omfattande hormonundersökningar kan ytterligare differentiell diagnostisk förtydligande ofta också genomföras med hjälp av avbildningsmetoder (hjärnberäknad tomografi, magnetisk resonansbehandling och somatostatinreceptorscintigrafi).