Hjälpandning

Hjälpandning (Latin auxiliare = för att hjälpa) kännetecknas av det faktum att hjälpmuskulaturen är påslagen för att anpassa andningsrörelserna till kraven och för att förbättra lungfunktionen.

Vad är extra andning?

Hos en frisk person uppnås andning i vila endast genom huvudmusklerna, membranet och de yttre interkostala musklerna, som expanderar lungorna via bröstet.

Utandningen fortsätter under samma förhållanden, men helt passiv. Inandningsmusklerna slappnar av och de sträckta lungorna drar tillbaka till sitt ursprungliga läge. Det är samma princip som med en uppblåst ballong: När luften flyr ut dras den utan någon yttre kraft.

Först när ökad andning krävs av kroppen, börjar andningsmusklerna att ge stöd. Denna situation uppstår till exempel när du tränar, sjunger eller skriker, men också vid luftvägssjukdomar som begränsar lungfunktionen och leder till andnöd. Beroende på orsaken till tvingad andning kan antingen hjälpmusklerna vid inandning eller utandning användas eller båda grupperna kan användas tillsammans.

Funktion & uppgift

Hjälpandning och dess intensitet beror bland annat på andningsmekaniken. Detta kännetecknas av den speciella konstruktionen av systemet, i vilket lungorna följer rörelsens rörelser och vice versa.

När du andas in expanderar bröstet och drar lungorna med det. Detta skapar förhållanden så att mer luft kan strömma in. Endast de två huvudmusklerna är nödvändiga för detta i vila. Membranet expanderar den nedre delen av bröstet, de andra musklerna den övre delen.

Processen styrs av andningscentret i hjärnan. När receptorerna i blodet rapporterar ett ökat behov av syre till andningscentret, skickas pulser därifrån för att tvinga inandning. Sådana situationer uppstår under fysisk ansträngning, mental spänning eller en andningssjukdom.

Under dessa förhållanden är huvudmusklerna inte längre tillräckliga och ytterligare muskler används för att intensifiera inandning. Detta inkluderar i princip alla muskler som kan utvidga bröstkorgen, till exempel pectoralis major och musklerna som drar från de övre revbenen eller benbenet till livmoderhalsen. Det grundläggande kravet för att dessa muskler ska fungera på detta sätt är att de har sin fasta punkt på axelbältet eller på livmoderhalsen.

När du andas ut dras lungorna igen eftersom spänningen i inandningsmusklerna lättas och bröstet rör sig med det. När du andas ut mer intensivt är denna process inte längre passiv utan stöds av muskler som komprimerar bröstet. Dessa är till exempel magmusklerna, de stora bröstmusklerna och höftflektorerna. De minskar utrymmet mellan bäckenet och de nedre revbenen, vilket komprimerar revbenet. Detta tryck överförs till lungorna och ökar mängden utandning. I detta fall måste de yttre komponenterna, bäckenet och axelbandet, till skillnad från inandning, kunna röra sig mot bröstkorgen.

Inandning och utandning kan inte separeras funktionellt. Av detta skäl ingår båda komponenterna alltid i hjälpandningen när belastningen är större. Fördelarna är uppenbara: konsekvenserna av tillfällig eller uppenbar andfåddhet kan elimineras, mildras eller åtminstone göras acceptabla.

Du hittar din medicin här

Sjukdomar och sjukdomar

Alla sjukdomar som är förknippade med andfåddhet kräver extra andning för att säkerställa kroppens behov av syre och avlägsnande av koldioxid. Detta inkluderar lungsjukdomar i smalare bemärkelse, men också nedsatt andningsmekanik.

Lung- och luftvägssjukdomarna delas in i två kategorier. De restriktiva, till exempel lunginflammation och lungsjukdomar, och de hinder, inklusive kronisk obstruktiv bronkit och bronkialastma.

Vid restriktiva sjukdomar är inhalationen initialt nedsatt. Därför används hjälpmusklerna för inandning här. Detta kan observeras när människor håller huvudet upprätt och sträcker armarna uppåt och försöker andas in så djupt som möjligt. Huvud- och armläget sträcker bröst- och nackmusklerna och drar upp bröstet.

Obstruktiva luftvägssjukdomar har initialt en negativ inverkan på utandning, varför de extra musklerna vid utandning används. Ett typiskt tillämpningsexempel är den så kallade coachman-stolen, där människor som för närvarande lider av andnöd under utandning stödjer sig med armbågarna på låren. Detta ger lättnad, eftersom å ena sidan övre kroppsvikt inte längre behöver bäras och å andra sidan mag- och bröstmusklerna bättre kan stödja utandningen.

En nedsatt andningsmekanik påverkar ofta exponering av bröstkorg och därmed inandning. Bröstkorgens förmåga att expandera bestäms av rörligheten i bröstryggen och revbenen. Det finns olika sjukdomar som hindrar eller begränsar exakt denna funktion. Detta inkluderar processer som leder till en stelnande av ryggraden, såsom Bechterews sjukdom eller osteoporos, men också inflammatoriska processer som inte tillåter ribborna att expandera på grund av smärta, t.ex. pleurit.

Även vid dessa sjukdomar främjas inandning genom att förbättra rörligheten i bröstkorgen och stärka motsvarande hjälpmuskler. När det gäller inflammatoriska sjukdomar är fokus på medicinsk smärtterapi. De drabbade andas vanligtvis snabbt och grunt, eftersom djupa andetag är för smärtsamma.