Hematopoies (blodbildning)

Blodbildning är det tekniska ordet för Blodbildning. Det är en mycket komplex process som i hög grad sker i benmärgen.

Vad är hematopoiesis?

Erytrocyter eller röda blodkroppar är de vanligaste cellerna i mänskligt blod. De tjänar bland annat till att transportera syre från lungorna till organ, ben och vävnader. Erytrocyter får blodet att bli rött. Klicka för att förstora.

Blodbildning bildas för att förse kroppen med blodceller. Det är viktigt att det går kontinuerligt och enligt nuvarande behov så att det alltid finns ett tillräckligt antal.

De olika blodcellerna har olika genomsnittliga livslängder. Erytrocyter, de röda blodkropparna, lever i cirka 120 dagar, medan trombocyterna, blodplättarna, lever bara i cirka 5 till 12 dagar. I slutändan bildas miljarder nya blodkroppar i benmärgen hos en frisk vuxen varje dag.

Utgångspunkten för hematopoies är en multipotent hematopoietisk stamcell, som sedan genomgår celldelning och differentieringssteg så att den blir mer och mer specialiserad. Uttrycket "multipotent" betyder att alla utvecklingsvägar fortfarande är öppna för den aktuella cellen, dess ytterligare öde har ännu inte fastställts.

Den första viktiga differentieringen av den multipotenta cellen sker sedan antingen i en myeloida eller en lymfatisk prekursorcell. Nu bestäms den fortsatta utvecklingen för henne, vilket innebär att bara ett fåtal varianter av utvecklingen är öppna för henne.

Funktion & uppgift

Så att den initiala multipotenta stamcellen kan förvandlas till färdiga blodceller som, beroende på celltyp, sedan fullgör vissa uppgifter för kroppen, nu tas olika metoder. Myeloidföräldrarcellen har fyra utvecklingsalternativ. Det kan bli en erytrocyt, en blodplätt, en granulocyt eller en monocyt.

Erytrocyterna är de röda blodkropparna. De ansvarar för transport av syre och koldioxid. Deras bildningsprocess kallas erytropoies. Det tidigaste cellstadiet för erytropoies är proerythroblast. Detta är en relativt stor cell med en diameter på 20 um och en centralt belägen kärna. Från proerythroblast utvecklar celldelningarna mindre och mindre erytroblaster. Deras celldiameter minskar kontinuerligt medan hemoglobininnehållet ökar.

I det sista utvecklingssteget som fortfarande äger rum i benmärgen, förvisar erytroblasterna sina kärnor. Detta förvandlar dem till retikulocyter. Dessa kan skiljas från de färdiga röda blodkropparna mikroskopiskt av den så kallade substantia granulofilamentosa. Deras antal i perifert blod är proportionellt mot graden av erytropoies som äger rum vid den tiden. Mognad till erytrocyter sker huvudsakligen i mjälten.

Blodplättar kallas också blodplättar. Deras funktion är att stänga vävnadsdefekter. De spelar därför en viktig roll i sårläkning och blodkoagulation. Trombocytopoies går också igenom ett antal mellanstadier. I detalj kallas dessa hemocytoblast, megakaryoblast, promegakaryocyt och megakaryocyte. Slutligen avskärs blodplättarna från megakaryocyterna.

Granulocyter tjänar det cellulära immunförsvaret. Deras utveckling sker genom stadierna av hemocytoblast, myeloblast, promyelocyt, myelocyt och metamyelocyt. Detta ger upphov till den stavliknande neutrofila granulocyten, som återigen differentierar sig till en segmenterad neutrofil filulocyt. I slutändan står segmentkärnorna i perifert blod för 45 till 70% av alla leukocyter.

Lymfocyter är en del av blodet. De tillhör de naturliga "mördande cellerna" såväl som till de vita blodkropparna, leukocyterna. På bilden förstör lymfocyter cancerceller. Vit: lymfocyter, grön: cancerceller. Klicka för att förstora.

Monocyter utvecklas genom stadierna av hemocytoblast, monoblast, promonocyt och monocyt. Monocyterna cirkulerar först i blodet, men migrerar sedan in i vävnaden och blir makrofager där. Dessa är fagocyter som fagocytiserar potentiellt patogena ämnen och därmed gör dem ofarliga.

Lymfocyter har som uppgift att göra smittämnen och kroppens egen degenererade vävnad ofarlig. Lymfopoies, liksom andra typer av hematopoiesis, börjar i benmärgen. Vissa lymfocyter stannar där tills slutet av sin utveckling. De är kända som B-lymfocyter. I andra lymfocyter sker den slutliga differentieringen i tymusen. De kallas sedan T-lymfocyter.

Sjukdomar och sjukdomar

Just på grund av att hematopoiesis är så viktigt för smidig drift av många kroppsfunktioner, leder störningar snabbt till ibland livshotande sjukdomar. Anemi är ett litet exempel på nedsatt blodbildning. Det är baserat på en störd erytropoies som orsakas särskilt av brist på substrat som vitamin B12, järn eller folsyra.

Kroniska infektioner och reumatiska sjukdomar kan också orsaka att erytrocytter bildas för långsamt för det aktuella behovet. Ett antal andra orsaker till anemi är också möjliga. Patologiskt ökad erytropoies förekommer endast sällan. Anledningen till detta är i de flesta fall tumörsjukdomar.

Om trombocytopoiesen inte motsvarar det aktuella behovet, kallas detta tillstånd trombocytopeni. Det saknas blodplättar, vilket kan vara farligt, särskilt om det är skadat. Sedan finns det blödningar som knappast kan stoppas.

För många blodplättar kallas å andra sidan trombocytos. Detta beror främst på myeloproliferativa sjukdomar där själva cellutvecklingen störs. Tillfällig trombocytos kan också uppstå som ett resultat av en splenektomi eller stor blodförlust.

En leukopeni, dvs en minskning av antalet vita celler, bör definitivt klargöras. Eftersom leukocyterna tar på sig viktiga uppgifter för immunförsvaret kan till och med små infektioner i detta fall utvecklas till livshotande kurser. Även här kan en utbildningsstörning i benmärgen vara orsaken, men ibland är en ökad konsumtion, som kan uppstå i samband med en infektionssjukdom, orsaken. Terapi beror på orsaken. Vid svår leukopeni administreras antibiotika och antimykotika för att stödja den försvagade kroppens försvar.