De Öron-, näs- och halsmedicin Som en gren av medicin, hanterar sjukdomar i örat, näsa och halsområdet. Det inkluderar förebyggande, upptäckt, behandling och eftervård av sjukdomar i örat, näsa, mun och övre luftvägar. Behandlingsmetoder inkluderar både kirurgiska, mikrosurgiska och läkemedelsprocedurer.
Vad är öron-, näs- och halsmedicin?
Öron-, näs- och halsmedicin (ENT-medicin) är ett speciellt läkemedelsområde som behandlar diagnos och behandling av sjukdomar, skador, missbildningar och funktionsstörningar i öronen, munhålan, halsen, luftröret, struphuvudet, de övre luftvägarna samt den använda matstrupen.
På engelska finns förkortningen ENT Applikation, vilket betyder något som "Ears Nose and Throat". I den internationella professionella världen är det detta beteckningen står för ORL För Öron-, näs- och halssjukdomar. ENT-medicinen använder huvudsakligen metoderna för vetenskaplig medicin. Men naturopatiska behandlingar används också. Utbildning för att bli specialist i ENT-medicin tar fem år. Efter att ha studerat medicin behöver du två års grundutbildning och sedan tre års specialistutbildning inom området ENT-medicin. Överensstämmelse med de höga vetenskapliga standarderna för ENT-medicin garanteras av det tyska föreningen för öron-, näs- och halsmedicin, huvud- och nackkirurgi.
Detta är en sammanslutning av främst vetenskapligt aktiva ENT-läkare. En medlem i den tyska professionella föreningen för läkare i öron, näsa och hals är också medlem i styrelsen för detta samhälle. Denna professionella sammanslutning består i sin tur av en sammanslutning av praktiskt aktiva läkemedel vid sjukhusvård som har sin egen praxis. Det tjänar till att utöva rättigheterna för frilansande läkare för sjukvårdspersonal gentemot sjukförsäkringsbolagen och Association of Statutory Health Insurance Physicians.
Behandlingar & terapier
I samband med öron-, näs- och halsmedicin undersöks och behandlas olika sjukdomar, skador, missbildningar eller tumörer i öronen, näsan, paranasala bihålor, munhålan, halsen och funktionsstörningar i sensoriska organ i detta område. Funktionsstörningar inkluderar hörsel-, röst-, tal- och talstörningar.
Öron-, näs- och halsmedicin är uppdelat i flera anatomiska block såsom öron, övre luftvägar, nedre luftvägar och munhålan. Det anatomiska öronblocket inkluderar auriklar, öronlober, hörselkanalen, mellanörat och innerörat. Detta block inkluderar också centrala hörselvägar och hörselcentra. Olika smittsamma och icke-infektionssjukdomar behandlas i öronområdet. Exempel är infektioner i mellanörat, barnsjukdomar som kusma, allmän öroninflammation, tinnitus, hörselnedsättning, hörselnedsättning eller dövhet.
Missbildningar och tumörer i öronområdet är också en del av behandlingsspektrumet för ENT-medicin. De övre luftvägarna består av näsan, bihålorna, nasopharynx, svelget och mandlarna. Speciella sjukdomar i detta område är bihåleinfektioner, infektioner i halsområdet, tonsillit och många andra infektioner. De nedre luftvägarna består av struphuvudet och vindröret. En välkänd sjukdom i detta område är halscancer. Munhålan beaktas tillsammans med tungan, spottkörtlarna och mandlarna. Inflammation i mun och hals kan ha många orsaker.
Smittande processer genom bakterier, svampar eller virus samt kaustiska eller giftiga ämnen eller livsmedel som är för heta spelar ofta en roll. Men ofta är ENT-området inte utgångspunkten för en sjukdom, utan påverkas som en del av en annan underliggande hälsoproblem. Av detta skäl finns det ett tvärvetenskapligt samarbete mellan öron-, näs- och halsmedicin och andra medicinska specialiteter. Det finns överlappning i synnerhet inom pediatrik, pediatrisk kirurgi, allergologi, dermatologi, neurologi, oral och maxillofacial kirurgi, oral kirurgi och inre medicin med fokus på pneumologi.
Diagnos & undersökningsmetoder
Öron-, näs- och halsmedicin är ett komplicerat ämne som har att göra med diagnos och behandling av många olika sjukdomar. Av denna anledning används olika undersökningsmetoder beroende på sjukdomen.
När det gäller milda och vanliga infektionssjukdomar i övre luftvägarna krävs ofta bara en medicinsk historia för att fastställa orsaken till sjukdomen. Eftersom många infektioner förekommer oftare under vissa tider på året och överförs via luften. Men om det finns kronisk övre och nedre luftvägssjukdom, måste mer intensiva undersökningar genomföras. Laboratorietester utförs på utstryk från slemhinnan i munnen, från tungan eller från halsen. Möjliga patogener identifieras här. För en mer detaljerad undersökning av näsan och bihålorna utförs ofta en så kallad noshörning.
Detta är en nasoskopi, där en liten kamera med en ljuskälla sätts in i näsan på en kabel och ger bilder av näspassagerna och sinusens utgångar. I en posterior noshörning föres en spegel över munhålan och halsen in i de bakre näsaöppningarna för reflektioner. I den främre nasoskopin tänds de främre näspassagerna med en tratt med strålkastare. Luftpermeabiliteten i näsan kan kontrolleras med ett näsfunktionstest. Öra kan också undersökas med en strålkastare fäst vid en tratt.
Ett öronmikroskop används för mer intensiva undersökningar. Ett hörseltest används för att testa din hörselförmåga. Struphuvudet kan undersökas med hjälp av ett stroboskop, till exempel. Vibrationerna i vokala veck görs synliga. Andra undersökningsmetoder inkluderar också neurootologiska undersökningar såsom experimentella provningar av nystagmus eller funktionell undersökning av nack-ryggradssystemet. Om man misstänker allergier används ospecifika och allergenmedierade provokationstest.
Sovlaboratorier finns tillgängliga för att undersöka sömnapné. I samband med öron-, näs- och halsmedicin används också bildbehandlingar som röntgenundersökningar, ultraljud, MR eller CT. Tvärvetenskapligt samarbete med läkare från andra specialistområden är ofta nödvändigt för diagnosen.
.jpg)
.jpg)
