Vaskulär sammandragning

De Vaskulär sammandragning, också som vasokonstriktion är resultatet av sammandragningar av tunikamedia. Dessa sammandragningar utlöses antingen av en ökad sympatisk ton eller så kontrolleras de hormonellt. Patologiska vaskulära sammandragningar är symtomatiska, till exempel med aterosklerotiska plack.

Vad är kärlhinder?

Blodkärlen i människokroppen är utrustad med så kallade vaskulära muskler. Detta släta tunica-medium kan tona blodet och lymfkärlen genom sammandragning. Det reagerar på hormonella och neurala stimuli.

Läkaren förstår vaskulär sammandragning att betyda en minskning av blodkärlen, vilket orsakas av sammandragningen av tunikamediet. Blodflödet reduceras genom sammandragningen av kärlmusklerna, eftersom detta minskar kärlets lumen. Denna muskulära och blodtrycksreglerande sammandragning av kärlen kallas också vasokonstriktion.

Avslappningen av tunikamediet kallas vasodilatation och ska förstås som motsatsen till vaskulär sammandragning. Blodkärlen expanderar under vasodilatation och förstorar således deras lumen. Blodcirkulationen ökar.

Vaskulär avslappning och sammandragning kan medvetet utlösas av olika ämnen. Om tunikamediet ska stimuleras att sammandras görs det till exempel genom att ge så kallade vasokonstriktorer.

Funktion & uppgift

Fysiologisk vasokonstriktion utlöses av neuronala stimuli från det sympatiska nervsystemet och av hormonella stimuli. Genom att minska kärlets tvärsnitt reduceras också blodflödet bakom respektive sektion av blodkärlen. Den nödvändiga sammandragningen av det släta tunikamediet styrs av visceromotoriska nervfibrer i det autonoma nervsystemet och utlöses antingen genom att öka den sympatiska tonen eller av messenger-substanser såsom AVP, adrenalin och tromboxan.

Vaskulär sammandragning påverkar främst mindre artärer och spelar en roll i kroppens egna processer såsom sympatisk medierad termoregulering. De termoregulatoriska processerna styrs av hypotalamus och beror på tonen i det sympatiska nervsystemet. Höga toner indikerar förlust av värme till hypotalamus. Kroppstemperaturen för ett varmblodigt djur måste hållas relativt konstant i det varma intervallet, så att det finns en idealisk miljö för egenskaper som nervkonduktivitet. Hypotalamusen initierar därför ett motreglerande svar när värme går förlorat. Detta inkluderar till exempel vasokonstriktion.

När det sympatiska nervsystemet är högt i de perifera blodkärlen uppstår a-adrenerg vaskulär sammandragning, vilket begränsar blodflödet i extremiteterna. Ju högre blodflödet, desto mer värme förloras på kroppsytan. Med termoregulatorisk strypning av blodflödet sparas värme vid kalla temperaturer eller på annat sätt hotade värmeförluster.

Vasokonstriktion kan emellertid också initieras av hormoner. Blodkärlen är utrustad med vissa receptorer, till exempel med de så kallade a-receptorerna för noradrenalin. Hormoner såsom angiotensin, serotonin eller tromboxan A2, endotelin och noradrenalin binder till dessa receptorer. I tillstånd av chock, till exempel, kan vissa hormoner säkerställa att för mycket blod inte läcker från öppna sår.

Stresshormoner och chockhormoner som adrenalin, till exempel, förmedlar en sammandragning av mjuka muskler i organ med a1 adrenerga receptorer. Fysiologiskt blödar öppna sår initialt rikligt för att spola föroreningar från vävnaden. Frigörandet av vasokonstriktande hormoner förhindrar såren från att blöda efter en lång tid för att förhindra större blodförlust. Till exempel inom medicin används adrenalin för att begränsa blodkärlen för att stoppa blödningen.

Sjukdomar och sjukdomar

Vid reversibelt cerebralt vasokonstriktionssyndrom påverkas mekanismen för vaskulär sammandragning av smärtsamma symptom. Sjukdomen kallas också Call Fleming Syndrome och orsakar sammandragning av hjärnkärlen, vilket orsakar huvudvärk och kan gynna stroke. Epileptiska anfall kan också uppstå som en del av sjukdomen. Det drabbar patienter i alla åldrar.

Den vaskulära sammandragningen spelar också en roll i fenomen som Bayliss-effekten, som beskriver sammandragningsreaktionen för blodkärlen vid regleringen av en lokal blodcirkulation för att upprätthålla ett konstant blodflöde till organ och vävnader. Bayliss-effekten påverkar främst njurarna, mag-tarmkanalen och hjärnan.

När blodtrycket ökar förändras väggutvidgningen av artärerna i de nämnda organen, vilket automatiskt kompenseras av sammandragningen av tunikamediet. Först när det intravaskulära trycket minskar öppnar de släta vaskulära musklerna igen. Även med fluktuationer i blodtrycket upprätthålls ett konstant blodflöde till organen.

Denna typ av cirkulationsreglering är oberoende av den vegetativa innervationen. Ur medicinsk synvinkel spelar denna effekt särskilt en roll vid nervskador. Om det finns sådana skador behålls Bayliss-effekten. Om effekten inte längre kan observeras finns det mer än bara en nervskada.

Den vaskulära sammandragningen är också ett symptom på aterosklerotiska plack och utlöses i samband med åderförkalkning av en funktionsfel i endotelet, vars ämnen förhindrar ansamling av blodceller i samband med sjukdomen.

En patologisk överbelastning av njurkärlen uppträder å andra sidan i hepatorenal syndrom, vilket kan utlösa oliguriskt njursvikt hos patienter med leversjukdom.

Den vaskulära sammandragningen spelar också en roll i den hypoxiska lungvaskonstriktion i samband med lungans ventilations / blodflödesförhållande. Vid alla sjukdomar med alveolär hypoxi uppstår klagomål relaterade till hypoxisk lungvaskonstriktion, till exempel vid lunginflammation eller kronisk obstruktiv lungsjukdom.