Första passeffekten

Som Första passeffekten läkaren beskriver en biokemisk metabolismprocess i den första passagen genom levern, som deformerar läkemedel som tas oralt till så kallade metaboliter och därmed antingen försvagar eller aktiverar deras effektivitet.

Intensiviteten i metabolismen i levern är direkt relaterad till de enskilda leverfunktionerna och kan därför skilja sig från patient till patient. First-pass-effekten är särskilt viktig vid läkemedelsutveckling, eftersom den är otydligt kopplad till läkemedlets biotillgänglighet.

Vad är den första passeffekten?

Under den första passagen genom levern konverteras ett läkemedel biokemiskt. I vilken utsträckning denna konvertering genomförs beror på patientens egen leverfunktion. Läkaren beskriver också själva den biokemiska omvandlingsprocessen som metabolism.

Metabolismen i den första passagen genom levern kallas igen medicinskt som den första passeffekten och resulterar i en mellanprodukt som har lite att göra med den faktiska medicinska substansen. Antingen stänger metabolismen av läkemedlets effektivitet, eller så resulterar det i en effektiv produkt, till exempel när det gäller orala läkemedel som utvecklats med beaktande av första passeffekten.

Medan vissa läkemedel förlorar sin effektivitet på grund av första passeffekten, aktiveras andra endast när de metaboliseras. I direkt samband med detta förstår farmakokinetiken begreppet den första passeffekten som mängden extrakt av ett läkemedel efter den första passagen genom levern.

Funktion, effekt och mål

Den första passeffekten spelar primärt en roll för perorala läkemedel, dvs för alla läkemedel som kan sväljas. Detta inkluderar tabletter, överdragna tabletter och kapslar samt läkemedelslösningar för att dricka.

Efter oral intag kommer läkemedlet in i magen, varifrån det går vidare till tunntarmen. Medlet börjar absorberas i magen såväl som i tunntarmen, så att det kan komma in i blodomloppet och utveckla dess effekt. Magen och tunntarmen är emellertid båda anslutna till det som kallas portvenesystemet, vilket innebär att läkemedelsämnen först når levern under denna process. Först efter att de har passerat genom leverpassagen kommer de in i resten av kroppen med blodet och distribueras där för att nå sin avsedda plats.

Biokemiska reaktioner, såsom första-pass-effekten, inträffar både vid korsning av tarmen och vid korsning av leverkanalerna. Enzymerna från oralt tagna läkemedel delas upp och tilldelas kemiska grupper. Under dessa metaboliseringar uppstår metaboliter som reaktionsprodukter, där kroppen i allmänhet försöker inaktivera de exogena läkemedlen. Som regel ökar vattenlösligheten hos exogena ämnen under metabolismen, eftersom organismen vill utsöndra de främmande ämnena så snabbt som möjligt.

Så om det finns en extrem första-pass effekt, når respektive läkemedel aldrig sitt mål eftersom det utsöndras långt i förväg. Detta minskar läkemedlets biotillgänglighet och allmänna effektivitet. Å andra sidan använder de så kallade prodrugs den första passeffekten, eftersom de är läkemedel som motsvarar föregångarna till en effektiv metabolit. Detta innebär att först när de metaboliseras i levern blir de effektiva ämnen mot ett specifikt klagomål.

Införandet av den första passeffekten spelar i allmänhet en speciell roll hos patienter med leversjukdom. Den önskade formen av metabolism är särskilt relevant för topisk applicering av läkemedel, i vilka, efter absorption, biverkningarna på hela organismen också kan reduceras avsevärt.

Risker, biverkningar och faror

Förutom när det gäller prodrugs är första-pass effekten med perorala läkemedel vanligtvis en oönskad biverkning. Det finns flera sätt att undvika denna biverkning. Exempelvis är ändtarmen inte ansluten till portalvenessystemet. Av detta skäl kan suppositorier användas för att kringgå först-pass-effekten, till exempel.

Andra sätt att administrera läkemedel oberoende av mag-tarmkanalen är transdermala plåster eller intravenösa och intramuskulära injektioner. I slutändan är all parenteral, sublingual och buccal läkemedelsadministration i grunden lämplig för att kringgå leverpassagen. Så länge detta är möjligt utan ökade risker kan en ökning av doseringen också återställa effektiviteten hos det orala läkemedlet. På detta sätt kan enzymatiska processer och proteinförmedlade transportprocesser mättas så att första-pass-effekten nästan alltid är kopplad till en specifik dos av respektive medel.

Över en viss dosering är alla processer som försvagar den aktiva ingrediensen mättade och respektive system har automatiskt högre mängder av den aktiva ingrediensen tillgänglig. Mättnadskoncentrationen för respektive läkemedel är också känd som genombrottsdos. Doseringen kan emellertid inte ökas när som helst, eftersom varje ökning i leverens inre metaboliska förmåga har negativa konsekvenser. En speciell egenskap hos metabolismprocessen i levern är dess individualitet. Den första passeffekten varierar således från en person till en annan och är direkt relaterad till deras leverfunktioner.

På motsvarande sätt varierar genombrottsdosen för ett visst läkemedel också med patienten och hans leverkvaliteter.Hos patienter som initialt inte uppvisar en anmärkningsvärd första gången effekt för ett visst läkemedel i en viss dosering, men metabolism kan fortfarande inträffa efter en tid. Om till exempel vissa enzymer i allt högre grad bildas i levern till följd av att medicinen tas, kan denna enzyminduktion också minska effektiviteten av medicinen vid långvarig användning.