radioimmunoterapi

De radioimmunoterapi är en relativt ny behandlingsmetod för cancerpatienter. Fördelen jämfört med konventionella behandlingsmetoder såsom kemoterapi eller konventionell strålterapi ligger i processens höga selektivitet. Syftet med terapin är att generera en hög dos av radioaktiv strålning i närheten av tumörcellerna, som dödar tumörcellerna.

Vad är radioimmunoterapi?

Så kallade konjugerade radiofarmaceutika används. Det är en kombination av en bärarmolekyl och en radioisotop. Bärarmolekylerna är vanligtvis antigener eller peptider.

Dessa dockar specifikt till ytstrukturerna i tumörcellerna, varefter radioisotopen, vanligtvis en beta-emitter med kort räckvidd, förstör tumörcellen.

Antikroppen måste vara strukturerad på ett sådant sätt att den bara binder till tumörceller och skonar frisk vävnad. De två komponenterna är kopplade via en mellanliggande molekyl.

Funktion, effekt och mål

När det gäller kemoterapi attackeras alla snabbt fördelande celler i kroppen. Förutom tumörcellerna inkluderar detta också slemhinnecellerna i munnen, magen och tarmarna samt celler i hårrötterna. Det finns därför nästan alltid allvarliga biverkningar som diarré, håravfall, slemhinnesjukdomar och förändringar i blodantalet.

Bestrålning av tumören från utsidan med hjälp av röntgenstrålar, elektron- eller protonstrålning skadar vanligtvis också delar av den omgivande friska vävnaden. Dessutom tål vissa organ endast en viss toleransdos, som inte får överskridas. Under tiden används ofta flera svaga strålar i strålterapi, som korsar och lägger till i tumören som ska behandlas. Men belastningen på frisk vävnad förblir betydande i många fall.

När det gäller radioimmunoterapi riktar antikropparna som injiceras i blodomloppet specifikt tumörceller i hela kroppen. På detta sätt kan de konjugerade radiofarmaka läkemedlen använda avbildning och kliniska undersökningar för att hitta oupptäckta cancerställen i patientens kropp, eftersom hela kroppen söks via blodomloppet. Tumörcellerna i kroppen bestrålas nära och utsätts därför för en särskilt hög strålningsdos, medan frisk vävnad skonas. Eftersom radioisotoperna fäster sig direkt till tumörcellerna krävs en lägre strålningsintensitet på grund av det kortare avståndet till strålningskällan.

Dessutom når tumörceller i de angränsande lymfkörtlarna som inte kan nås via antigener också genom strålningen. Detta är känt som "cross fire-effekten". Det använda radioaktiva ämnet strålas med en halveringstid på vanligtvis timmar eller dagar och utsöndras till stor del i urinen via njurarna.

I vissa fall ges extra medicinering och vätskor för att skydda njurarna.

För att radioimmunoterapi ska vara möjlig måste en ytterstruktur i tumörcellen först hittas som endast förekommer där. Sedan måste ett antigen produceras som bara binder till denna typ av ytstruktur. Att hitta sådana specifika ytstrukturer på respektive tumörceller och produktion av lämpliga antigener är de största svårigheterna i utvecklingen av denna terapi.

Detta har varit framgångsrikt för vissa typer av tumörer, till exempel icke-Hodgkins lymfom, till exempel. Ytstrukturen i detta fall är CD-20-strukturen och betasändaren som används är yttrium. I detta fall kan behandling till och med utföras på poliklinisk basis.

Det finns lovande metoder för att kombinera radioimmunoterapi med kemoterapi. Hittills är mycket få typer av cancer kända för att ha behandlats framgångsrikt med radioimmunoterapi. Den första, och länge den enda, var icke-Hodgkin-lymfom. Radioimmunoterapi är en ganska ny terapi som endast har använts regelbundet för cancerbehandling sedan början av 2000-talet. I många prekliniska och nyligen vissa kliniska studier har det visat sig vara mer effektivt jämfört med kemoterapi.

Det är ett mycket lovande koncept för tumörbehandlingens framtid och är föremål för intensiv forskning över hela världen. Huvudfokus här är att undersöka nya möjligheter inom tillverkning av bärarmolekyler.

Risker och biverkningar

Den vanligaste biverkningen är illamående. Sammantaget är de förväntade biverkningarna vanligtvis mindre allvarliga jämfört med kemoterapi och strålning.