Förekomst och odling av Asanten
Av Asant är en flerårig växt som kan bli upp till tre meter hög. Den örtartade fleråriga växten har tvåpinnatblad som sitter på en tjock stam. Växten bildar en stark taproot. Broschyrer är duniga håriga och, till skillnad från lövblad, är de inte nålade, utan långsträckta och stumpa med en jämn kant. Asantens dubbelguldblomställning är också tät och hårig. Plantens kronblad är vitgul.
Asanten bildar frukter en centimeter lång och 0,8 centimeter bred. Formen varierar från avlångt till sfäriskt. Växten fick namnet Stinkasant på grund av den sap som finns i löv, stjälkar och rötter. Lukten av asantinen påminner om färsk vitlök. Asanten nämndes först i botaniska termer 1753 i Carl von Linnés Species Plantarum. Anläggningen är vanlig i Iran, Afghanistan, Ryssland och Pakistan.
Effekt & applikation
Asanten harts används medicinskt och som ett krydda. För att komma till hartset skärs den ungefär 15 centimeter tjocka rhizomen. Mjölkig juice kommer ut. Den här luktar och smakar som vitlök. Den mjölkiga juicen torkas nu i solen och blir hartsartad. Den ändrar sin färg från vit till rödbrun. Exponering av rötter och extraktion av mjölksaft sker under en period av två till tre månader. Ett kilo harts kan utvinnas från en anläggning.
Det medicinskt använda asantläkemedlet består av 25 till 66 procent harts. Huvudingredienserna i hartset är ferulinsyraestrarna av adaresinotannol, fri asaresinotannol, ferulic acid, sesquiterpenes och umbelliferones. 20 till 30 procent av asantläkemedlet består av gummi med komponenterna galaktos, glukuronsyra och rhamnos. Resten består av eteriska oljor. Här särskilt asanteoljan, som ansvarar för den vitlökliknande lukten och smaken på asanten.
Asanten visar sin huvudsakliga effekt vid nervsjukdomar i matsmältningsorganen. Flatulens, magkramper, magslemhinnans inflammation och matsmältningsbesvär är indikationer för en behandling med asant. På grund av sin lugnande effekt är Asant också lämplig för behandling av hysteriska och hypokondriska symtom, nervösa hjärtsjukdomar, svimning eller till och med klaustrofobi. I vissa fall har det också rapporterats vara effektivt vid behandling av menopausal sömnlöshet.
I synnerhet har eterisk olja från asant antiinflammatoriska, antibakteriella och antivirala effekter. Som ett resultat är Asant också lämplig för behandling av inflammation. Asant används i naturopati, särskilt för inflammation i körtlar eller ben. Växten kan användas för tandröta, inflammation i benen, ögoninflammation, tandköttsinflammation samt mag- och tarmsår.
Asant har också bevisat sitt värde som ett stöd för cancerbehandlingar och klimakteriebesvär. I Ayurveda är asant, även kallad asafoetida, också känt som ett starkt matsmältningsmedel och används ofta som ett krydda i kombination med ingefära, kardemumma och bergsalt. Asant sägs göra rätter, särskilt linser och bönor, lättare att smälta. Dessutom anses Asant vara det mest effektiva sättet att stimulera och tända matsmältningsbranden (Agni).
I Ayurveda serveras också en matsmältningsdrink en kvarts timme före en måltid. Detta består av ett glas vatten, en nypa asante, lite bergsalt och en liten bit färsk och fint riven ingefära. Vid homeopati används Asant för mag- och tarmsjukdomar och för migrän. Människor som behöver en homeopatisk dos av Asa foetida är vanligtvis mer nervösa, hypokondriska och överkänsliga för all beröring, enligt Mittelbild.
De lider ofta av näsa- och ögonproblem med illaluktande sekret. Dessutom beskriver de ofta känslan av att de ska brista eller ha en klump i halsen. Vid homeopati används Asant vanligtvis i styrka mellan D4 och D12.
Betydelsen för hälsa, behandling och förebyggande
Gerhard Madaus, en välkänd tysk läkare, fann att Asant nämns oftare i Sanskrit-skript under namnet Hingu. Hingu eller Asant användes som ett botemedel i årtusenden. Så tidigt som på 1000-talet använde Dioscurides asant för att ersätta silfium, en utdöd medicinalväxt.Vid den tiden ansågs sylphium som ett universalmedel och användes för alla sjukdomar.
Vid den tiden sades Asant ha en liknande allomfattande effekt. Paracelsus uppskattade redan den antibakteriella och desinficerande effekten av asanten då och använde hartset främst för att röka ut skadedjur. Lonicerus och Matthiolus, två läkare och botaniker från medeltiden, använde Asant för att behandla epilepsi, astma, hosta och feber. I början av 1800-talet användes asanten allt mer i behandlingen av sjukdomar i matsmältningsorganen.
Den välkända läkaren Hufeland gav asanten en kramplösande effekt och använde den för bandmaskar och även för benskador. Läkaren Clarus såg tydligt Asant som ett sätt att behandla sjukdomar i mag-tarmkanalen och hänvisade till de avslappnande och gasreducerande effekterna av växten. Idag spelar asanten inte längre någon roll i konventionell medicin. Lika viktigt som det var i traditionell europeisk medicin, den asant används fortfarande sällan i dag. Endast inom Ayurveda-medicin och homeopati är Asant fortfarande ett populärt botemedel idag.
