antifibrinolytika

Under termen antifibrinolytika Inom farmakologi och humanmedicin kombineras olika aktiva substanser som leder till upplösning av fibrin. På detta sätt förhindrar antifibrinolytika blödning, varför de också kallas blödning eller plasminhämmare.

Vad är antifibrinolytika?

Den aktiva ingrediensklassen antifibrinolytics består av de aktiva ingredienserna tranexaminsyra och aprotinin. Medan den senare är en plasmininhibitor, är den förstnämnda en aminosyra. Vad båda har gemensamt är att de hämmar blödning. Antifibrinolytika anses därför också plasminhämmare eller blödningstoppar. De får fibrin att hämmas, så att blodet koagulerar mer intensivt. De mest kända antifibrinolytika inkluderar beredningarna Cyklokapron® och Trasylol®.

Antifibrinolytika tas vanligtvis oralt. Intravenös administration är också möjlig. De är föremål för apotek och receptbelagda krav, så de kan endast erhållas från ett licensierat apotek på grundval av ett tidigare medicinskt recept.

Farmakologisk effekt på kroppen och organen

Handlingsmekanismen för alla antifibrinolytika baseras på att påverka kroppens eget fibrin. Detta är det aktiverade, tvärbundna proteinet som ansvarar för den plasmatiska koaguleringen av humant blod.

Antifibrinolytika hämmar plasmin efter intag. Detta är det ämne som ansvarar för upplösningen av fibrin. På grund av den lägre upplösningen av fibrin ökar innehållet i proteinet i blodet. Detta minskar blodförlusten. Antifibrinolytics lyckas undertrycka fibrinolys på ett farmakologiskt sätt.

Medicinsk applikation och användning för behandling och förebyggande

Antifibrinolytika kan användas förebyggande för terapeutiska ändamål såväl som för profylax. Syftet med utmärkelsen är alltid att behandla blödning som uppstår till följd av hyperfibrinolys. Hyperfibrinolys uppstår när den enzymatiska klyvningen av kroppens eget proteinfibrin (fibrinolys) ökas patogent.

Vissa antifibrinolytika som B. Tranexaminsyra är också lämpliga för användning som en motgift. Motgift är ämnen som inaktiverar effekterna av ett giftigt ämne eller åtminstone minskar eller mildrar dess effekter. Användningsområdet som motgift är emellertid fortfarande begränsat till behandling av blödning som inträffar under fibrinolytisk terapi.

Antifibrinolytics används också i obstetrik. Här borde de förbättra koagulering vid blödning efter födseln. Det finns också en indikation för tandinterventioner och kirurgiska åtgärder med ökad risk för blödning (t.ex. under operationer i prostata eller mag-tarmkanalen). I dessa fall ges antifibrinolytika som profylaktiska medel.

Andra användningsområden för antifibrinolytika är ihållande näsblödningar, ärftligt angioneurotiskt ödem, fibrinogen administrering och särskilt uttalad menstruationsblödning (hypermenorré).

Antifibrinolytika kan administreras eller tas intravenöst eller oralt (som brusande eller filmdragerade tabletter). Alla representanter för denna klass av aktiva ingredienser är underkastade apotek och receptbelagda krav.

Du hittar din medicin här

Risker och biverkningar

Antifibrinolytika - som andra medicinskt aktiva ämnen - kan leda till oönskade biverkningar efter intag. Först och främst bör det kontrolleras om en allergi mot antifibrinolytika är känd. Om detta är fallet är det absolut nödvändigt att inte ta det, eftersom det finns en kontraindikation. Detta beskriver att det finns en medicinsk kontraindikation som förbjuder behandling från en medicinsk synvinkel.

Det finns också en kontraindikation under amningen, eftersom antifibrinolytika kan komma in i bröstmjölken. Även patienter som lider av trombos eller som har en ökad risk för trombos får inte ta antifibrinolytika. Läkaren måste göra en omfattande riskbedömning under graviditeten.

Vanliga biverkningar inkluderar hudreaktioner (klåda, utslag, rodnad), förmaksflimmer och synstörningar. För patienter med risk för trombos finns det också risken för en stroke, hjärtattack eller lungemboli.

När antifibrinolytika används för att behandla urinblödning kan det också bildas koagler, vilket kan leda till ytterligare faror.En omfattande risk-riskbedömning måste därför göras innan den tas, eftersom det kan vara en kontraindikation.