antibiotika

Antibiotika har nu blivit en oumbärlig del av vårt sortiment av läkemedel. De spelar en viktig roll i kampen mot ett stort antal infektionssjukdomar som brukade vara praktiskt taget maktlösa.

menande

Sedan penicillin infördes, till exempel vid behandling av blodförgiftning, vissa former av hjärnhinneinflammation och sexuellt överförda sjukdomar, har framgångar uppnåtts som långt överskuggar allt hittills känt.

Streptomycin är ett betydande anrikning för behandling av tuberkulos och kloromycin är effektivt mot tyfoidliknande sjukdomar. Dessutom har antibiotika också fått stor betydelse vid kirurgi. De används här för att förhindra sårinfektioner under och efter operationer.

Redan 1900 hade det observerats flera gånger att näringslösningar där vissa bakterier eller svampar hade vuxit kan innehålla ämnen som hämmar andra bakterier och svampar i deras utveckling. Detta fenomen kallades sedan antibios (anti = mot, bio = liv).

sammansättning

Antibiotiska ämnen, eller antibiotika i korthet, är ämnen som bildas av levande varelser (mestadels mikroorganismer) under deras liv och som till och med i mycket låga koncentrationer hämmar utvecklingen av andra mikroorganismer eller till och med dödar dem.

Det handlar därför om ämnen som bildas i naturen och är säkert också viktiga för den biologiska balansen, till exempel i jorden där många mikroorganismer lever sida vid sida.

Det avgörande uppsvinget i utvecklingen av antibiotika började med upptäckten av penicillin av den engelska forskaren Sir Alexander Fleming 1929. På den tiden var det emellertid inte möjligt att utvinna denna metabola produkt från svampen Penicillium notatum från den näringslösning som svampen odlades på. och under en tid tros det att produkten var för flyktig för att kunna kemiskt gripas.

Men 1940 lyckades engelsmannen Florey och hans arbetsgrupp i Oxford få penicillinet i ren form. Detta banade vägen för en utveckling som under tiden har antagit ofattade dimensioner.

behandling

Efter att de första rapporterna om de ibland förvånande framgångarna med behandling med penicillin blev kända, inleddes en intensiv sökning över hela världen efter särskilt kraftfulla penicillinbildare och lika efter andra mikroorganismer som bildar andra antibiotika. Lämpliga metoder utvecklades mycket snabbt vilket gjorde det möjligt att testa antibiotikaktiviteten.

Undersökningarna visade att många av de testade bakteriestammarna hade förmågan att producera vissa antibiotiska ämnen. Det visades också att denna förmåga inte på något sätt är begränsad till vissa grupper av mikroorganismriket, utan att det finns antibiotiskt aktiva representanter bland bakterier och strålningssvampar, i nästan alla grupper av mögel och till och med bland alger.

De flesta av dessa antibiotika är emellertid praktiskt taget inte tillämpliga, eftersom ett antal krav måste ställas av ett medicinskt användbart antibiotikum, som ofta inte uppfylls. I många fall, till exempel, är mängderna av det aktuella antibiotikumet som skulle vara nödvändiga för att bota en viss infektionssjukdom redan giftiga för människokroppen eller djuren.

I detta fall är behandling antingen inte möjlig alls, eller i bästa fall i mycket begränsad omfattning med lokal, extern applikation. I andra fall är det ännu inte svårt att få fram ämnena från näringslösningarna.

att forma

Av de många hundratals antibiotika som har nämnts i specialistlitteraturen under de senaste decennierna har ett bra dussin införts i medicinsk praxis med största framgång. Förutom penicillin, som, som nämnts, bildas av Penicillium notatum och vissa andra mögelformar, är det framför allt strålningssvampar (aktinomyceter) som producerar värdefulla antibiotika. De viktigaste substanserna här är aureomycin, kloromycin, erytromycin, streptomycon och terramycin.

För lokal användning spelar en del antibiotika som produceras av sporedannande bakterier också en viss roll. Bacitracin, gramicidin och polymyxin nämns.

Penicillin och ovannämnda aktinomycete-antibiotika framställs i industriell skala med biologiska metoder. Det finns också omfattande fabriker som måste utvecklas speciellt för antibiotikaindustrins behov. Antibiotikaformerna odlas i enorma tankar. På detta sätt separerar de de aktiva substanserna i näringslösningen, från vilken antibiotika sedan kemiskt extraheras.

I början indikerades det redan att de enskilda antibiotika är särskilt lämpliga för behandling av vissa sjukdomar. Detta är baserat på det faktum att alla antibiotika endast är effektiva mot en begränsad grupp patogener. Medan kloromycin inhiberar starkt tyfoidbakterier, är penicillin praktiskt taget ineffektivt mot denna typ av patogen.

Å andra sidan kan patogenerna som orsakar gonorré effektivt bekämpas med penicillin, mot vilket kloromycin inte kan användas. Penicillin och kloromycin är ineffektiva mot tuberkulosbakterier, men i detta fall har streptomycin bevisat sig. Dessa få exempel är avsedda att visa att det inte finns några mirakelläkemedel bland antibiotika. På grund av de sensationella artiklarna i tidigare media och vissa specialtidsskrifter har många läsare fått intrycket att läkaren har en beredning i handen, till exempel penicillin, som praktiskt taget varje infektionssjukdom kan botas utan ansträngning.

Rätt tillämpning

Detta är helt fel och sådana rapporter har bara lett till beklagligt förvirring för allmänheten. Innan behandling med antibiotika måste läkaren veta exakt om patogenerna faktiskt är känsliga för det aktuella antibiotikumet. Vidare måste det antibiotikum som väljs för behandlingen administreras i en mängd som vid behov uppdelas i individuella doser säkerställer en tillräckligt hög koncentration i kroppen under en viss tidsperiod.

Därför måste patienten följa läkarens anvisningar exakt, ofta ta tabletter eller injektioner under flera dagar, eftersom detta är det enda sättet att bakterier kan hämmas i deras utveckling och kroppens naturliga försvar förstör patogener som inte längre kan föröka sig. Om antibiotikumet administreras i för liten mängd eller administreras oregelbundet finns det en risk att patogenerna vänjer sig vid det och att efterföljande högre doser som ursprungligen skulle ha varit tillräckliga för att bota infektionen förblir praktiskt taget ineffektiva.

En jämförelse visar hur mycket människor som redan har skadat sig själva genom tillfällig användning av dessa medel: för 20 år sedan var cirka 70 procent av alla pus-orsakande bakteriestammar känsliga för penicillin, idag är det bara 34 procent. Den oskillliga användningen av antibiotika har en annan fara: varje människa har ett stort antal mikroorganismer, särskilt i mag-tarmkanalen, som spelar en nyckelroll i näringsämnets nedbrytning och därför är avgörande för den normala processen för matsmältningen.

Dödandet av en stor del av tarmbakterierna med antibiotika under behandlingen av en infektionssjukdom kan leda till allvarliga sjukdomar. Risken kan minskas om artificiellt odlade tarmbakterier matas tillbaka till organismen i form av vissa preparat under eller efter antibiotikabehandlingen. Dessa exempel visar hur mycket vård läkaren måste se till att antibiotika används korrekt så att dessa läkemedel förblir effektiva vapen mot infektionssjukdomar.

Otillräcklig insikt från patientens sida kan äventyra behandlingens framgång och till och med äventyra allmänheten. Sökandet efter nya antibiotika är fortfarande i full gång. Det finns fortfarande bakteriella och virala infektioner som till stor del trotsar behandling med antibiotika. Dessutom anpassar patogenerna sig mer och mer till antibiotika och blir resistenta.

Spinal pares, rabies och viss influensa är bland de sjukdomar som ännu inte botats eller behandlats med hjälp av antibiotika. Dessutom saknas fortfarande mycket effektiva antibiotika mot patogena svampar. Även om stor framgång redan har uppnåtts med antibiotika, finns det fortfarande mycket att göra. Läkare, biologer, kemister och tekniker arbetar nära för att driva utvecklingen inom detta område.