Under Ranvier snöringar neurologen förstår de exponerade områdena med axoner. Snörringarna spelar sålunda en viktig roll i den saltande ledningen av excitation och i genereringen av handlingspotentialer. Vid avyeliniserande sjukdomar störs denna saltande ledning av excitation.
Vad är Ranvier spetsringar?
Ranvier snörningsringar är en del av nerverna. De förekommer i centrala såväl som i det perifera nervsystemet och är en av de viktigaste komponenterna i den saltande ledningen. Utan Ranvier-bindningsringarna skulle nervledningshastigheten på 60 m / s vara otänkbar, vilket är fallet med A-alfa-nervfibrerna i det motoriska nervsystemet. Flera Schwann-celler är lindade runt en nervfiber.
Ranvier-ringarna är de exponerade delarna av axonerna där två Schwann-celler eller gliaceller möts. Nervernas axoner är omgivna av ett tjockt lager av myelin. Detta lager isolerar nerverna elektriskt och ökar deras konduktivitet. Myelinen avbryts på platsen för de Ranvier-snörade ringarna. Snörringarna fick sitt namn efter anatomisten Ranvier, som först beskrev de anatomiska strukturerna under 1800-talet.
Anatomi & struktur
Ringarna är ungefär en μm långa och förekommer var och en till två millimeter längs axon. Mellan dem finns en så kallad internod. Detta är den myelerade delen av axon, som isoleras i centrala nervsystemet med gliaceller och i det perifera nervsystemet med Schwann-celler.
I området med de snörda ringarna har cellmembranet en hög densitet och innehåller spänningsstyrda natriumkanaler. Vid dessa punkter är det emellertid inte isolerat från miljön med Schwann-celler eller gliaceller. Axon och gliacellerna eller Schwann-cellerna är förbundna på sidorna av förträngningsringen genom paranodala septumförbindelser, dvs med smala band med membranpotential. Detta skapar ett stängt utrymme, vars biokemiska miljö kan regleras oberoende av miljön.
Funktion & uppgifter
Ranvier-snöringsringarna fullgör i första hand en uppgift som en del av den saltande ledningen av excitation. Denna saltande excitationsledning möjliggör snabb excitering av nervfibrer och säkerställer snabb överföring av en handlingspotential.
Tjocka nervfibrer har i allmänhet bättre konduktivitet än tunna grenar. Principen för saltning av exciterande ledning säkerställer att ledningshastigheten för tunna grenar fortfarande är tillräcklig. En handlingspotential löper därför inte kontinuerligt längs axonerna, utan hoppar från en sladdring till nästa. Den isolerade internoden, som elektroniskt överför excitationen, ligger mellan ringarna. Den myelinerade delen av axon är elektriskt isolerad från omgivningen, liknande en plastkabel.
Snörringarna är avbrott i denna isolering, där potentialen för handling uppstår. När en sådan handlingspotential finns, öppnar axonnatriumkanalerna. En ström av Na + -joner flyter in i axon och går ut vid nästa kon. Med hjälp av denna jonström kan handlingspotentialen depolarisera den efterföljande axon tillräckligt för att utlösa en handlingspotential också där. Excitationen uppstår därför endast vid sladdringarna, varvid de myelinerade delarna av axonerna hoppas över, så att säga.
En nervcell har en viss vilande membranpotential i ett icke-upphetsat tillstånd. En potentiell skillnad inträffar mellan deras extra och intracellulära utrymme. Men det finns ingen skillnad längs axon. När excitation sker på en av de snörda ringarna, blir membranet depolariserat utöver tröskelpotentialen. Eftersom Na + -kanalerna är spänningsberoende öppnar de. Detta betyder att Na + -joner flyter från det extracellulära utrymmet in i det intracellulära utrymmet. Plasmamembranet avpolariseras runt ringen och kondensatorn på membranet laddas på nytt.
På grund av de positiva natriumjonerna finns det ett överskott av positiva laddningsbärare intracellulärt på ringen. Ett elektriskt fält och en potentiell skillnad inträffar längs axon. På nästa ring lockas negativa partiklar till den positiva laddningen på den första ringen och vice versa. På grund av dessa laddningsförskjutningar är membranpotentialen för den andra spetsringen också positiv.
Du hittar din medicin här
➔ Läkemedel för att lugna ner och stärka nervernasjukdomar
Ranvier-snören påverkas sällan av sjukdomar själva. Istället kan principen om den saltande ledningen av excitation störas av så kallade avyeliniserande sjukdomar. Demyeliniserande sjukdomar bryter ner den isolerande myelinen runt nervens axoner. Detta innebär att nervkanalerna inte längre är elektriskt isolerade och därför inte kan uppfylla en plastkabelfunktion.
Som en följd av detta misslyckas överföringen av handlingspotentialen via Ranvier-bandringarna. Ringarna själva kan fortfarande uppfylla sin funktion, men potentialen som vidarebefordras är för svag för att utlösa någon handlingspotential i efterföljande pokerringar. Den mest kända sjukdomen inom demyeliniserande sjukdomar är den degenerativa sjukdomen multipel skleros. Vid denna autoimmuna sjukdom bryter immunsystemet myelin i centrala nervsystemet bit för bit. Känslighetsstörningar och förlamning kan uppstå som ett resultat av nedsatt ledning av excitation.
Polyneuropatier har liknande effekter på det perifera nervsystemet. Det finns toxiska, metaboliska, genetiska och infektiösa polyneuropatier. En fästingbit kan till exempel föregå en polyneuropati. Sjukdomar som diabetes eller spetälska kan också vara relaterade till sjukdomen. Alkoholism eller undernäring kan också utlösa polyneuropatier.
Detsamma gäller för störningar i proteinbalansen och vitaminintagstörningar. Bortsett från detta förekommer polyneuropati i nästan en tredjedel av alla fall av tumörsjukdomar. Till skillnad från multipel skleros bryter inte polyneuropatier ner myelin i centrala nervsystemet utan skadar nervsystemet i det perifera nervsystemet.
