Intervertebral led

Intervertebrala leder anslut ryggkotorna ihop. Beroende på deras placering ger de ryggraden olika grader av rörlighet och stabiliserar samtidigt ryggkotorna. Facet-syndrom är en smärtsam störning i de mellanvärmda lederna som är relaterad till artros.

Vad är den intervertebrala leden?

Fogar skapar en flexibel anslutning mellan två eller flera ben. Den mänskliga kroppen har mer än 140 leder. Benanslutningarna tillhör en av flera typer av leder, beroende på deras placering och funktionella krav som ställs på dem.

Som en intervertebral led, Facetled eller Vertebral joint den parade ledförbindelsen mellan artikulära processer i angränsande ryggkotor kallas. Vertebral bågled och liten ryggrad betraktas som synonyma termer. Liksom alla leder skapar ryggraden rörlighet. När det gäller intervertebral led handlar det om ryggradens rörlighet. Artikulationsfogarna kallas ibland också artikulation. Till skillnad från andra typer av leder har glidleden ingen anatomi i låsning.

Anslutningarna är därför inte konstruerade enligt principen-i-mot-form-principen och kopplas därför inte samman, utan består av relativt släta fogytor. Dessa fogytor bildar en funktionell enhet med mellanväxtskivor och ligament, vilket möjliggör lätt glidande rörelser.

Anatomi & struktur

Mellanvertebrala leder är plana leder med plana lederytor och en relativt bred ledkapsel, som klassificeras som diartros. Broskytorna i de överlägsna artikulära processerna i varje ryggrad möts i mellanvävsfogen med de underordnade artikulära processerna i den högre ryggraden.

De respektive lägena för de involverade ledytorna skiljer sig åt i de enskilda delarna av ryggraden, vilket resulterar i en annan grad av rörlighet hos de intervertebrala leden. Ryggraden är vardera belägna på processerna hos angränsande ryggkotor i ländryggen och livmoderhalsen. I den cervikala ryggraden är fogytorna ungefär i tvärplanet när de är i nollläge, med de överlägsna artikulära processerna hos fogen som pekar i rygg-kranial riktning.

Inuti bröstryggen är de artikulära ytorna på ryggraden också i rygg-kraniell riktning, med ytterligare sidled. Ländryggen stöder i sin tur ledytorna i det sagittala planet. Utöver de intervertebrala skivorna och ligamenten, bidrar meniscoid synoviala veck också till den funktionella helheten av den intervertebrala leden. De sticker ut som en segel in i ledutrymmet och består av vaskulär, lös eller tät bindväv som kommer från ledkapseln och är innesluten av en intima.

Funktion & uppgifter

Mellanvertebrala leder förbinder artikulärt ryggkotorna i ryggradens bröstkorg, livmoderhalsen och ger strukturerna en viss rörelsegrad. Utan ryggmärgen, till exempel, skulle en person inte kunna böjas eller vända sig till en sida. Speciellt i livmoderhalsryggen krävs rörlighet genom ryggmärgsförbanden, eftersom annars inte huvudet kunde vridas.

Ur evolutionsperspektiv är att vända huvudet inte obetydligt involverat i överlevnad. Människor uppfattar ljud som gör dem medvetna om faror och relativt automatiskt riktar ögonen i riktning mot bruset. Detta ger dig en fullständig bild av situationer på kortast möjliga tid. Utan ryggfogarna skulle fixering och den snabba förändringen av fixeringspunkter alltid knytas till det aktuella synfältet. I sin helhet ger de intervertebrala lederna de olika sektionerna av ryggraden tre frihetsgrader, vilka är idealiskt anpassade till funktionskraven i de enskilda ryggsektionerna. Flexion och förlängning är till exempel möjlig i sagittalplanet så att ryggraden kan böjas fram och tillbaka.

Sidoflektionen motsvarar en lateral lutning som är möjlig i frontplanet. Ryggraden kan också bara rotera genom sina intervertebrala leder. I området för livmoderhalsryggen möjliggör den speciella anatomin i lederna en uttalad rotationsrörelse, vilket gör livmoderhalsen till den mest flexibla delen av ryggraden på grund av kraven beskrivna ovan. Rotationsmöjligheterna i ländryggen är lägre än i livmoderhalsryggen på grund av de lägre kraven.

Meniskida synovialveck kompenserar för inkongruensen av ledledens ytor när de rör sig. Förutom rörlighet garanterar även intervertebrala leder stabilitet och säkerställer att ryggraden inte vrider sig.

sjukdomar

Förutom den hernierade skivan är det så kallade facettsyndromet en av de mest kända funktionsnedsättningarna i mellanvävsfogarna. I en frisk rygg samverkar ryggkotor, leder, ligament och intervertebrala skivor idealiskt med varandra.

Ryggen får elasticitet, stabilitet och funktionell elasticitet. I ålderdom visar dock ryggraden ofta tecken på slitage. Brist på träning, fetma och genetisk disposition är riskfaktorer för ökat slitage eller till och med artros i facettleden, vilket redan kan uppstå i mitten av 30-talet. Mellanvertebrala skivor tappar vatteninnehållet med åldern, förlorar höjden och stelnar. Den lägre elasticiteten hos dessa strukturer påverkar ryggkotorna, som sakta tappar avståndet från varandra. Om ligamenten också sliter, förlorar ryggraden sin stabilitet.

Som ett resultat utsätts facettfogarna för ökande belastningar som kan orsaka effusioner och inflammatoriska reaktioner. Facettsyndromet motsvarar i grunden en belastningsrelaterad artros i mellanvävsfogarna, som är förknippade med svår rygg- och nacksmärta. Eftersom facetleden har ett utomordentligt stort antal nerver är resultatet främst djupt utstrålande ryggsmärta som ökar med belastningen.

På morgonen känner patienter vanligtvis hårda, särskilt i ländryggen, och lider av smärta under dagen som blir värre när de lutar sig tillbaka. Förutom muskelspänning kan facetsyndrom också orsaka diffus smärta i skinkorna eller benen. Beroende på ryggsegment som är skadade av inflammatoriska reaktioner kan domningar eller andra onormala känslor och till och med motorunderskott uppstå över tid.