Sockermetabolism

Sockermetabolism är den synonyma termen för Kolhydratmetabolism. Det inkluderar alla processer för absorption, omvandling, syntes och användning av enstaka och flera sockerarter i organismen. En vanlig störning i kolhydratmetabolismen kallas diabetes mellitus.

Vad är sockermetabolismen?

Sockermetabolismen handlar i princip om alla metaboliska processer där kolhydrater är involverade. Dess viktigaste funktion är att tillhandahålla energi till organismen. Levern är det centrala organet för kolhydratmetabolism, särskilt eftersom den lagrar det komplexa kolhydratglykogenet som en energireserv.

Kolhydraterna intas som enkla sockerarter (t.ex. glukos), dubbla sockerarter (disackaros) eller flera sockerarter (komplexa kolhydrater såsom stärkelse) genom mat och bearbetas av kroppen. Sockermetabolismen styrs huvudsakligen av de två hormonerna insulin och glukagon. Medan insulin sänker blodsockernivån, ökar glukagon det.

Fördelningen av kolhydrater (glykolys) utgör ryggraden i hela ämnesomsättningen. Detta skapar pyruvat (saltet av pyruvinsyra), som spelar en central roll som en mellanprodukt i många metaboliska vägar. Om kolhydrater inte tillförs via mat, sker syntes av aminosyror i kroppen. Därför är människokroppen inte nödvändigtvis beroende av kolhydrater i maten. Ändå sker en sockermetabolism eftersom glukos konstant produceras via denna metabola väg.

Funktion & uppgift

Kroppen förses med energi via sockermetabolismen. De viktigaste energikällorna är kolhydraterna i maten. De är i form av enstaka sockerarter, dubbla sockerarter (disackarider) och flera sockerarter (polysackarider, stärkelse).

Enstaka och dubbla socker kan omedelbart ge energi till organismen. Emellertid måste polysackariderna först delas upp i glukos innan de absorberas av tarmen. Glukosen kommer in i blodet och transporteras genom kroppen med blodomloppet för att förse organen med energi.

Glukos absorberas genom cellmembran med hjälp av insulin. Om blodsockerkoncentrationen ökar på grund av intaget av kolhydrater, stimuleras iscellerna i bukspottkörteln för att utsöndra insulin genom olika kontrollmekanismer. Insulinet binder sedan till speciella membranreceptorer i kroppens celler och gör membranen genomtränglig för glukos.

Om mindre energi behövs, garanterar insulin att överskottet av glukos absorberas av levern, musklerna och fettcellerna. I levern och musklerna sammanförs sedan glukoskomponenterna för att bilda en polysackarid (glykogen).

Glykogen lagras och används som energireserv vid behov. I fettcellerna omvandlas glukosen till kroppsfett och lagras där som sådan. När blodsockernivåerna är för låga, är ett annat hormon som kallas glukagon ansvarigt för produktion eller frisättning av glukos.

En för låg sockernivå uppstår till exempel när du är hungrig, när du har ett högt energibehov eller när din insulinproduktion är för hög. Glucagon tar hand om nedbrytningen av glykogen eller omvandlingen av aminosyror till glukos. Interaktionen mellan insulin och glukagon säkerställer således en balanserad blodsockernivå.

På grund av glukagonens förmåga att bilda glukos från aminosyror är ett kolhydratintag genom mat inte absolut nödvändigt hos människor. Den nödvändiga grundtillförseln av glukos garanteras för viktiga organ som hjärnan i alla fall. Förutom glukos innefattar sockermetabolismen också enkla sockerarter som fruktos eller galaktos.

Sjukdomar och sjukdomar

I samband med sockermetabolismen är den så kallade diabetes mellitus, även känd som diabetes, den viktigaste sjukdomen. Diabetes kännetecknas av en alltför hög blodsockernivå, som vid fasta redan är över 126 mg / dl. Prediabetes misstänks mellan 100 och 126 mg / dl.

Orsaken till den höga blodsockernivån kan vara bristen, bristen eller minskad effektiviteten av insulin. Diabetes mellitus är inte en enhetlig sjukdom. Till exempel kan diabetes delas in i två urskiljbara typer:

Diabetes mellitus av typ I kännetecknas av bristen på eller bristen på insulin. Denna form av diabetes är ofta medfödd eller förvärvas tidigt. Insulinbrist kan orsakas av förstörelsen av Langerhans öar av en autoimmun sjukdom eller genom att vara frånvarande från födseln. Patienten är beroende av insulin hela livet. Annars kunde sockret inte användas.

Typ II diabetes mellitus kallades ofta som åldersdiabetes eftersom den vanligtvis inträffade i ålderdom. Idag förekommer det ofta i barndom eller tonår. Orsaken förvärvas insulinresistens genom dålig kost, fetma, brist på motion, rökning eller dricka.

I denna form av sjukdomen produceras insulin, men dess effektivitet minskar eftersom det finns färre och färre insulinreceptorer. På grund av den ökande insulinresistensen måste bukspottkörteln (bukspottkörteln) producera mer och mer insulin utan att blodsockernivån sjunker betydligt. Det bildas en ond cirkel, vilket kan leda till fullständig utmattning av bukspottkörteln.

Om blodsockernivån är permanent hög skadas blodkärlen och nervändarna på lång sikt. Som ett resultat uppträder olika klagomål såsom arterioskleros, cirkulationsstörningar i lemmarna, fötter på diabetiker på grund av nervskada, polyneuropati, ögonskada på blindhet och mycket mer.

I de tidiga stadierna av sjukdomen kan blodsockernivån bringas tillbaka till det normala genom att ändra din livsstil. Men när de degenerativa förändringarna har kommit för långt är diabetes ofta utgångspunkten för olika kroniska sjukdomar. En lågkolhydratdiet och mycket träning kan förbättra sockermetabolismen avsevärt.