Hörselnedsättning, känd i den tekniska jargongen som hypakus, är en hörselskada. Det drabbar fler och fler människor och kan variera från lätt nedsatt till fullständig hörselnedsättning.
Vissa klagomål märks endast under en viss tid, andra är permanenta. Hörselnedsättning kan ha många orsaker. Ofta kommer det med patientens ålder eller till följd av sjukdom eller bullerexponering. I vissa fall ärvs också hörselnedsättning. En enkel och snabb misstänkt diagnos är redan möjlig med de resurser som finns tillgängliga i husläkarnas praxis. Olika avstämningsgaffeltest, till exempel, ger läkaren tillförlitlig information om vilken del av örat som kan orsaka hörselnedsättning. Detta test med en stämgaffel inkluderar också Weber-försök.
Vad är Weber-försöket?
Weber-testet är ett avstämningsgaffeltest som används dagligen i medicinsk praxis på grund av dess okomplicerade tillämpning. Namngivare är Ernst Heinrich Weber. Som professor i anatomi och fysiologi i Leipzig uppmärksammade han denna metod redan 1834. Som ett standardtest på öron-, näs- och halsmedicin för att undersöka en hörselskada kan denna procedur användas för att snabbt och effektivt minska möjliga orsaker till hörselnedsättning.
Hörselnedsättning kan bero på störningar i den yttre hörselkanalen, i mellan- eller innerörat, men också centralt i hörselvägen. Beroende på sjukdomens ursprung delas hörselnedsättning upp i sensoriska störningar (skada på det inre örat eller området i hörselnervarna) och ljudledningsstörning (nedsatt i mellanörat eller yttre hörselkanal). Omfattningen av en hörselskada kan variera från en liten hörselnedsättning till dövhet.
Weber-experimentet möjliggör en god diagnos av ensidig hörselnedsättning och är särskilt lämplig för att skilja mellan ljudledning och störningar i ljudupplevelsen. Undersökningen är en okomplicerad och smärtfri process och tillhör de så kallade subjektiva testförfarandena, eftersom det beror på patientens aktiva samarbete. Weber-testet hjälper vanligtvis att avgöra vilken del av örat som orsakar hörselnedsättning. Läkaren använder en avstämningsgaffel för detta kliniskt orienterade hörselprov.
Funktion, effekt och mål
Med hjälp av avstämningsgaffeln kan läkaren känna igen och lokalisera olika hörselproblem. Denna metod är baserad på ljudledningsteorin för Mach: Om överföringen av ljudet via ossikulär kedja störs vid ledande hörselnedsättning, förblir ljudet som kommer via benledningen i mellanörat där och överförs inte.
För diagnos använder läkaren samma stämgaffel som en musiker använder för att ställa in sitt instrument. Det vibrerar på konsertplan a med 440 Hertz. Läkaren kan använda den för att undersöka om en ton som genereras av avstämningsgaffeln överförs via huvudbenen och uppfattas av patienten. Stämgaffeln sätts i rörelse och placeras på patientens huvud med foten. Ljudet överförs sedan till de inre öronen via benledningen.
Om allt är okej med din hörsel, registreras vibrationerna på stämgaffeln lika starka i båda öronen. Om det finns ett problem kommer ljudet att visas högre i det ena örat än i det andra. På detta sätt kan störningar i luftledningen identifieras, till exempel en minskning av öronkanalen eller en förlust av intensitet i mellanörat. Den drabbade personen rapporterar att örat, som han hör mindre bra, hör ljudet särskilt högt.
Detta fenomen är lätt att förstå: om du håller ett öra, kan du höra ditt eget talade ord särskilt högt i detta örat. På grund av dess korrekta tolkning tillåter Weber-experimentet en orienterande tilldelning av typen av hörselnedsättning. En person med normal hörsel eller en patient som är lika hörselskadad hör ljudet på avstämningsgaffeln efter att ha placerat den på skallen med båda öronen på samma nivå. Till och med den normala hörande personen registrerar ljudet på stämgaffeln som detsamma i båda öronen. Han har därför intrycket av att höra detta mitt i huvudet.
Ljudet är inte lateraliserat, dvs inte riktat till en sida. Om patienten säger att de kan höra ljudet på ena sidan kallas det lateralisering. I detta fall finns det en ensidig eller asymmetrisk hörselnedsättning. I fallet med en ensidig sensorineural störning uppfattas ljudet högre av det inre örat med bättre hörsel, så att patienten lateraliseras i det friska örat. Vid en ensidig ljudledningsstörelse hörs dock ljudet i det sjuka örat högre, vanligtvis till patientens förvåning.
Konduktiv hörselnedsättning är när ljudet inte överförs i yttre eller mellanörat. Öronvax eller otitis media kan vara ansvariga för detta. Om det är ledande hörselnedsättning uppfattas ljudet i det drabbade örat som högre. Med sensorinural hörselnedsättning kommer ljudet bättre i det opåverkade örat. Sensorinural hörselnedsättning kan orsakas av skador på innerörat, hörselnerv eller hjärna.
Diagnosen i detta fall kan vara akut hörselnedsättning, Menières sjukdom (sjukdom i det inre örat), skada på det inre örat eller hörselnerven, en akustisk neurom (en godartad tumör i jämvikts- och hörselnerverna) eller en traumatisk skada från en skalbrottsfraktur. Ofta kan akut sensorineural hörselnedsättning också utlösas som en del av ett poptrauma eller utan kända orsaker. Den vanligaste orsaken till ledande hörselnedsättning är en ceruminös plugg eller öronvax. Väsentliga symtom är akut hörselnedsättning åtföljd av en känsla av tryck mot öronsmärta.
Du hittar din medicin här
➔ Läkemedel för öronproblem och hörselproblemRisker, biverkningar och faror
Vid lateralisering i Weber-experimentet kommer läkaren att följa upp ytterligare ett avstämningsgaffeltest, Rinne-experimentet. På detta sätt kan orsaken till nedsatt hörsel minskas och bestämmas mer exakt. Avstämningsgaffeltestet är oskadligt för hälsan.
.jpg)
