Vibrio parahaemolyticus

Vibrio parahaemolyticus är en bakteriesort som innehåller många enskilda stammar. Bakterierna föredrar att leva i havsvatten och kan migrera till den mänskliga tarmen, särskilt när de äter kokt fisk och skaldjur. Inte alla stammar av bakterien anses vara patogena för människor.

Vad är Vibrio parahaemolyticus?

I bakteriedivisionen av Proteobacteria bildar Gammaproteobacteria en egen klass. Den omfattar ordningar som Vibrionales, som i sin tur inkluderar bakteriefamiljen Vibrionaceae. Denna familj innehåller släktet Vibrios, som omfattar olika typer av gramnegativa, fakultativa anaeroba och böjda stavformade bakterier med unipolära flageller. Bakterierna från denna släkt kan aktiva rörelser tack vare deras flagellation.

En art av Vibrion är bakteriesorten Vibrio parahaemolyticus med sina individuella stammar. Patogeniciteten hos bakterierna registrerades av Fujino Tsunesaburō 1951 efter en bakteriesjukdom i Japan. Sedan slutet av 1990-talet har Vibrio parahaemolyticus-infektioner också spridit sig i Nord- och Sydamerika. Fall med infektioner i matsmältningskanalen har också dokumenterats i Europa.

Vibrio parahaemolyticus förknippas med ett enormt antal olika stammar, som, beroende på intracellulära antigener, är indelade i serotyper. 76 serotyper har hittills identifierats. Tolv av dem är patogena bakterier. Patogeniciteten hos andra stammar är fortfarande oklar och är för närvarande fortfarande ett föremål för forskning.

Händelse, distribution och egenskaper

Facultativa anaeroba bakterier växer optimalt i närvaro av syre, men kan också leva i frånvaro av O2 genom att byta metabolism. Som en fakultativ anaerob bakterieart behöver inte Vibrio parahaemolyticus-arten nödvändigtvis förlita sig på en syrerik miljö för att växa, även om dess tillväxt främjas av syre.

Arternas stammar har enzymerna katalas och oxidas. De ideala temperaturerna för tillväxt är mellan 10 och 15 grader Celsius. Bakterierna kan också leva bra vid högre temperaturer, till exempel med grader Celsius mellan 20 och 30. Detta gör bakterien till en mesofil bakterie.

Liksom andra representanter för den överordnade släkten har arten Vibrio parahaemolyticus kemoorganotrofisk och heterotrofisk ämnesomsättning. Som ett resultat använder bakterierna organiska föreningar som energikälla och använder dem också för att bygga upp cellulära ämnen. Bakterierna kan använda olika substrat i form av jäsning. De metaboliserar kolhydrater såsom glukos, arabinos eller mannos, till exempel fermentativt, till syror eller liknande produkter. Tack vare enzymerna ornitindekarboxylas och lysindekarboxylas är det möjligt för dem att dela upp koldioxid från aminosyror såsom ornitin och lysin.

Arten Vibrio parahaemolyticus naturliga livsmiljö är vatten, där det i allt högre grad upptäcks, särskilt under sommarmånaderna. Bakterien föredrar att leva i havsvatten, särskilt i brack och kustvatten. Vid temperaturer på cirka 14 grader frisläpps bakterierna från sedimentet och fäster vid planktonkomponenter, så att de överförs till fisk och kräftdjur. Det kan överföras till människor genom konsumtion av förorenat marint liv såsom ostron, eftersom dessa ofta äts råa.

Infektion kan också uppstå genom otillräckligt behandlat dricksvatten. I enskilda fall observerades bakteriell penetration genom små sår med vilka den drabbade personen simmade i förorenat vatten.

Inte alla bakteriestammar är patogena för människor. Efter att ha gått in i den mänskliga organismen uppträder vissa som kommensaler och varken orsakar skada eller nytta.

Du hittar din medicin här

Sjukdomar och sjukdomar

12 patogena serotyper av Vibrio parahaemolyticus har hittills beskrivits. Dessa serotyper är primärt associerade med bakteriell infektion av gastroenterit. O3: K6 är den vanligaste identifierade serotypen. Detta är stammen Vibrio parahaemolyticus RIMD 2210633. Dessutom betraktas serotyperna O1: K25, O1: K41, O1: K56, O3: K75, O4: K8 och O5: KUT som patogena.

Vibrio parahaemolyticus-infektioner är särskilt utbredda i Asien, som Japan, Taiwan och Sydostasien. 1998 var det en epidemi i Texas och tolv andra amerikanska stater. Lite senare dokumenterades också epidemiska infektioner i Chile. Inom Europa mötte Frankrike de allvarligaste fallen av infektion.

Den föredragna infektionsvägen för bakterien Vibrio parahaemolyticus är den fekala-orala vägen. Rå eller underkokt fisk som makrill, tonfisk, sardin och ål eller skaldjur som krabbor, bläckfisk, räkor, hummer och musslor är de vanligaste smittkällorna. Det är mindre vanligt att människor får infektionen genom ett sår när de badar i varmt havsvatten.

Infektion med patogena stammar av bakteriesorten orsakar akut gastroenterit. Ytliga sårinfektioner och sepsis (blodförgiftning) är också tänkbara, men ganska sällsynta symtom. Efter en inkubationsperiod på upp till en dag upplever de drabbade vattnig diarré, buksmärta, illamående, feber och kräkningar.

Symtomen varar vanligtvis tre dagar hos immundeficienta patienter upp till tio dagar. Läkemedelsbehandling krävs endast om bakterierna kommer in i blodet och därmed om det finns en risk för sepsis. I svåra fall av infektion administreras, utöver elektrolyt- och vätskeersättning genom infusioner, antibiotika såsom doxycyklin eller ciprofloxacin. Eftersom immunkomprometterade patienter generellt sett har en högre risk för komplikationer ges de i allmänhet medicinering om de är smittade.