Traumeterapi

Termen trauma går tillbaka till det grekiska språket och betyder "sår". De Traumeterapi behandlar ett mentalt eller emotionellt trauma eller psykotrauma.

Vad är traumeterapi?

I psykologi kallas trauma ett psykiskt sår. Trauma uppstår som ett somatiskt svar på överväldigande händelser.

I psykologi kallas trauma ett psykiskt sår. Trauma uppstår som ett somatiskt svar på överväldigande händelser. Människor som upplever extraordinära situationer som övergrepp, våld, olyckor, livshotande sjukdomar, operationer och krigstillstånd kan utveckla traumasymtom eller posttraumatisk stressstörning.

Traumeterapi försöker få de drabbade ut ur trollupplevelserna och att effektivt behandla de typiska stresssymptom som är förknippade med dem för att göra det möjligt för dem att leva ett fritt och till stor del obehindrat liv igen.

Funktion, effekt och mål

Världshälsoorganisationen beskriver trauma som en mentalt oroande händelse som härrör från en katastrofal, extraordinär situation eller hot som kan vara både långvarig och tillfällig. Dessa upplevelser orsakar nästan alltid varaktiga störningar hos de drabbade. Men inte alla stressiga situationer leder till trauma. Huruvida detta tillstånd uppstår eller inte beror i många fall på den personliga karaktären hos den drabbade och deras sociala miljö, hur de upplever den traumatiska händelsen och huruvida de kan behandla den eller inte.

Människor uppfattar en traumatisk upplevelse som en situation nära fysisk eller känslomässig död, till vilken de antingen uppenbarligen eller faktiskt är berömda. Denna situation uppstår från yttre omständigheter och / eller medmänniskor som den drabbade personen inte har inflytande över. Ett exempel är utbrottet av en ungdom i Albertville gymnasiet i Winnenden 2009. Han dödade flera elever, lärare och förbipasserande innan han dömde sig själv. De överlevande befinner sig fortfarande i traumeterapeutisk behandling idag eftersom de inte kan komma till rätta med denna obegripliga händelse, från vilken de bara av misstag rymde levande.

Nästan alla traumatiskt offer skyddar sig instinktivt genom en mekanism för intern separering, dissociation, med vilken de kan skilja olika områden i den traumatiska upplevelsen från varandra. Vissa människor är öppna för det och känner behovet av att prata om det. De är överväldigade av en flod av tankar, bilder och drömmar där de återupplever händelsen om och om igen. Dessa flashbacks kan orsakas av ljud, dofter, färger, platser, bilder, filmer, människor eller vissa situationer.

Dessa triggers kallas triggers i tekniska termer. Även decennier senare kan de plötsligt utlösa en kedjereaktion av somatiska reaktioner utan att de drabbade tillskriver dem till traumat. Den traumatiserande händelsen lagras outplånligt i hjärnan. Denna skyddsmekanism är avsedd att göra det möjligt för den berörda personen att reagera omedelbart på samma eller liknande händelser i framtiden för att förhindra faran. Andra drabbade skiljer vad de upplevt helt från sina liv och ignorerar allt som är relaterat till det. De förlitar sig på strategin för att förneka, ignorera och känslomässigt tillbakadragande för att föreslå normalitet på detta sätt, eftersom de ser deras trauma som en störning i den vanliga processen.

Detta beteende är en skyddsmekanism som de drabbade har byggt upp genom åren för att undvika upprepade trauma.Vid någon tidpunkt uppfattar de detta beteende som normalt och självklart, och det är så att de också uppfattas av sin sociala miljö, som utan att veta det förstärker deras förståelse för sina roller. Även människor som plötsligt bevittnat extrema situationer utan att själva bli offer kan utveckla traumatiska stresssymtom.

Du hittar din medicin här

➔ Läkemedel för att lugna ner och stärka nerverna

Risker, biverkningar och faror

Traumatiska upplevelser sätter alltid sin egen identitet på provet, eftersom de drabbade inte har något inflytande på dessa externa händelser som påverkar deras liv. Obehandlat trauma kan få allvarliga konsekvenser, eftersom skyddsmekanismerna alltmer blir oberoende.

Konsekvenserna kan vara depression (dysthymia), oförmåga att arbeta, missbruk, dissociativa störningar, känslomässig kyla, beteendeproblem, anknytningsstörningar, extremt kontrollerat och kontrollerande beteende, undvikande (undvikande), aggressivitet (hyperarousal) och posttraumatisk stressstörning. Det är här traumeterapi kommer in. Det börjar med allmän rådgivning, som kan vara på kort eller lång sikt. Med den kortvariga rådgivningen behandlar offret bara några få aspekter av upplevelsen. Den långsiktiga rådgivningen fungerar genom det som upplevts steg för steg och ger också offren hjälp för att kunna hantera vardagen normalt igen.

Traumeterapeutiska konsultationer börjar på olika punkter. Vid akuta symtom indikeras, utöver traumeterapi, läkemedelsbehandling med psykotropa läkemedel, lugnande medel och antidepressiva medel, även om fördelningen av dessa medel inte är obestridd. Dessa läkemedel minskar pålitligt ångest, ger ett tillstånd av lugn och blockerar återupptag av serotonin med hjälp av "selektiva serotoninåterupptagshämmare". Även om dessa ämnen ofta är den första behandlingen som valts, bekämpar de bara biverkningarna av posttraumatiska klagomål, men de eliminerar inte orsaken.

Användningen av psykotropa läkemedel är bara meningsfull i kombination med traumeterapi. Detta följer olika tillvägagångssätt. Den psykoterapeutiska proceduren hjälper till att bearbeta de traumatiska upplevelserna på ett ordnat sätt, begränsa dem eller lösa dem. Den psykoanalytiska processen arbetar med att överföra och fixa de traumatiska upplevelserna från patient till terapeut. Den fantasifulla processen använder de djupare nivåerna av medvetande och fungerar med drömliknande bearbetningsbilder. Den berättande metoden tar hänsyn till patientens behov av att komponera en berättelse i konversationer.

Andra viktiga tillvägagångssätt är beteendeterapier som konfronterar offer med vad de har upplevt (exponeringsterapi), liksom exponerings- och omstruktureringsmetoden. Denna drömfokuserade terapi syftar till att göra stressiga minnen hanterbara och att försvaga dem. Gestaltterapi förlitar sig på en isolerad inställning till sinne, själ och kropp. Kreativa metoder (konstterapi) kan också vara användbara. Offren för trauma som visar en viss psykologisk motstånd mot vad de har upplevt visar en motståndskraft.