Skala syndrom

De Skala syndrom är ett nervkompressionssyndrom som tillhör thoraxutloppssyndromema. I syndromet fastnar brachialplexus i gapet mellan scalenus anterior och medius muskler. Vid neurologiska brister frigörs den komprimerade nerven kirurgiskt.

Vad är skalesyndromet?

Den brachiala plexusmotorn innerverar axlarna och bröstmusklerna och är också involverad i den motoriska och sensoriska innervationen av armen och handen.
© SciePro - stock.adobe.com

De så kallade flaskhalssyndromema är en grupp kompressionssyndrom. Inom medicinen är kompressionssyndrom sjukdomar som går tillbaka till fastklämning av en anatomisk struktur i en viss flaskhals i kroppen.

De Skala syndrom är ett nervkompressionssyndrom där armsplexen Brachial plexus fastnat i det så kallade scalen gapet. Av Scalenus främre muskel är en muskel mellan cervikala ryggkotor och revbenen som under vissa omständigheter kan sammandraga armnervsplexen i sin gång. Skalasyndromet kommer också Cervical rib syndrom eller Naffziger syndrom kallad.

Under tiden sammanfattas den kliniska bilden under det mer omfattande namnet Thoracic Outlet Syndrome. Dessa syndrom är neurovaskulära kompressionssyndromer i övre bröstkorgen. Andra nervkomprimeringssyndrom som tillhör denna grupp av sjukdomar är hyperabduktionssyndrom, pectoralis minor syndrom, Paget von Schroetter syndrom och costoklavikulärt syndrom. Den exakta prevalensen för skalesyndromet är inte känd. Sammantaget anses emellertid thoraxutloppssyndromema vara relativt vanliga.

orsaker

Orsaken till scalen-syndromet är komprimering av brachialplexen. Denna armens nervplexus går längs armarna, axlarna och bröstet. Den främre skalmusklerna löper mellan livmoderhalscellerna och revbenen. Området mellan scalenus anterior muskel och scalneus medius muskel är också känt som scalenus gap.

Denna punkt är en flaskhals för brachialplexen, speciellt om patienten har en extra cervikal revben. Ytterligare cervikala revben är därför en av de vanligaste orsakerna till scalen-syndrom. Orsaken till syndromet behöver inte nödvändigtvis bero på ett överskott av benämnet, utan kan också vara relaterat till själva muskeln. Till exempel kan musklerna påverkas av muskelhypertrofi.

Den resulterande överdimensionen av muskelvävnaden kan också tvinga armnervsplexen till en tät plats. En annan orsak är en branthet eller exostos av de övre revbenen, vilket kan resultera i ett kraftigt förminskat skalenavstånd. I det senare fallet, utöver strängarna i brachialplexus, påverkas också strängarna i den subklaviska artären av kompression. Under vissa omständigheter kan kompression också associeras med ett överdrivet ligamentsystem.

Symtom, åkommor och tecken

Den brachiala plexusen förser axlarna och bröstmusklerna med motor och är också involverad i den motoriska och sensoriska innervationen av armen och handen. Av denna anledning lider patienter med scalensyndrom vanligtvis av stressberoende neuralgiform smärta i axel- och armområdet, vilket manifesterar sig främst i området ulnar underarm.

Eftersom den känsliga innerveringen av handen störs på grund av nervkompression, förekommer hypoestesi eller parestesi i handområdet. I vissa fall är dessa sensoriska störningar förknippade med intermittenta cirkulationsstörningar, speciellt när den subklaviska artären komprimeras på samma gång. På grund av dessa cirkulationsstörningar somnar den drabbade armen allt oftare.

Ibland finns det också en känsla av domningar och tyngd. I det senare skedet av ett scalensyndrom kan patienten klaga på förlamning av arm- och bröstmusklerna, eftersom musklerna i detta område är motoriskt innerverade av den komprimerade brachialplexen. Från ett visst skede är det också tänkbart att öka musklerna attrofi på grund av förlamning, särskilt de små handmusklerna.

I de avancerade stadierna av syndromet får förträngning av den subklaviska artären också små blodproppar som kan blockera fingerkärlen och därmed missfärga fingrarna.

Diagnos & sjukdomsförlopp

Diagnosen av ett scalensyndrom ställs vanligtvis av läkaren med ett provokationstest. Avbildning av bröstet kan också behövas som ett diagnostiskt verktyg. Vid en differentiell diagnos måste läkaren skilja syndromet från andra thoraxutloppssyndrom. Prognosen för patienter med skalesyndrom är i allmänhet gynnsam.

komplikationer

Patienter med scalensyndrom lider vanligtvis av träningsrelaterad smärta i skuldra och armområdet. Dessa är vanligtvis förknippade med sensoriska störningar och cirkulationsstörningar, som till exempel kan leda till begränsad rörlighet och sällan också till bildandet av blodproppar. I de senare stadierna av sjukdomen kan muskelatrofi också uppstå.

Främst påverkas de små handmusklerna, som är mindre effektiva på grund av vävnadsförlust och som väsentligt begränsar personen i dagliga uppgifter. I den fortsatta sjukdomsförloppet förekommer ibland neurologiska brister såsom förlamning och rörelsestörningar. Om dessa klagomål lämnas obehandlade kan permanent skada förbli på den komprimerade nervplexen. Dessutom förekommer tromboser, som blockerar fingerkärlen och leder till missfärgning av fingrarna.

Vid smärtbehandling kan de enskilda läkemedlen orsaka biverkningar och eventuellt också stora komplikationer. Om lokalbedövningsmedel injiceras kan det teoretiskt leda till förgiftning av den omgivande vävnaden. Detta är förknippat med nervositet, yrsel och kramper. En minskning av blodtrycket och hjärtarytmi kan också känna sig i sällsynta fall. Kirurgisk ingripande innebär de vanliga riskerna: infektion, blödning, nervskador och sårläkning.

När ska du gå till läkaren?

Medicinsk behandling är alltid nödvändig för scalen-syndrom. I de flesta fall kan det finnas betydande begränsningar och klagomål i vardagen. Skalasyndromet läker inte på egen hand. Av denna anledning bör en läkare konsulteras vid de första tecknen, som kan lindra dessa symtom. En läkare ska konsulteras om personen i fråga lider av svår smärta i armar eller axlar. Denna smärta förekommer vanligtvis av inget särskilt skäl och har en mycket negativ inverkan på rörelsen och även på den berörda personens livskvalitet.

I många fall pekar störningar i blodcirkulationen eller sensoriska störningar på scalen-syndromet och bör också undersökas av en läkare. Känsla av domningar kan också indikera scalen-syndrom. Dessutom bör en läkare konsulteras om blodproppar utvecklas. Scalen-syndromet kan erkännas och behandlas av en allmänläkare eller en ortopedisk kirurg.

Behandling och terapi

Vid milt scalensyndrom krävs ofta ingen ytterligare terapi. I detta fall fokuserar behandlingen främst på att lindra smärtsymtomen. En sådan mildring kan uppnås genom konservativ medicinsk vård av patienten. Men det mesta är att undvika den stress som orsakar smärta. Patienten behöver inte behandlas onödigt med smärtstillande medel.

Vid uttalade smärtsymtom reduceras smärtan vanligtvis med smärtbehandling. Till exempel är lokal infiltration av den drabbade muskeln med lokalbedövning ett alternativ. Denna terapeutiska lokalbedövning kan också ske med hjälp av ett implantat som regelbundet levererar lokalbedövningsmedel i musklerna.

Om det finns symtom utöver smärtsymtomen räcker inte smärtbehandling för att behandla scalen-syndrom. Detta gäller särskilt när neurologiska underskott som förlamning uppstår. Kirurgisk ingrepp kan indikeras för att återställa patientens rörlighet. Det är absolut nödvändigt att interventionen sker innan permanent skada inträffar på den komprimerade nervplexen.

Den kirurgiska ingreppet tar bort den primära orsaken till kompressionen. Detta terapeutiska steg motsvarar ofta till exempel kirurgiskt avlägsnande av ett ytterligare halsben.

Du hittar din medicin här

➔ Läkemedel mot parestesi och cirkulationsstörningar

förebyggande

Scalen-syndrom kan inte förhindras i smalare bemärkelse, eftersom syndromet oftast orsakas av överflödiga nackben. Sådana överflödiga nackribbor är medfödda och kan inte undvikas genom att vidta aktiva steg. Emellertid kan smärtsymtomen vid syndromet förhindras i den mån smärtbildande stress undviks.

Eftervård

I de flesta fall är möjligheterna och åtgärderna för uppföljning av scalenasyndrom tydligt begränsade. I vilket fall som helst är patienten beroende av en snabb och framför allt av tidig diagnos och behandling av denna sjukdom så att det inte finns några komplikationer eller andra klagomål i den fortsatta kursen. Ju tidigare en läkare konsulteras i fallet med scalensyndromet, desto bättre blir den fortsatta sjukdomen vanligtvis.

De flesta av de som drabbats av scalensyndromet är beroende av åtgärderna för fysioterapi och fysioterapi. Några av övningarna från dessa terapier kan också upprepas i ditt eget hem, vilket påskyndar läkning. I många fall är det också nödvändigt att ta olika mediciner för att lindra symtomen.

Den drabbade ska alltid uppmärksamma den föreskrivna dosen och regelbundet intag. Om du vill få barn kan genetisk testning och rådgivning också utföras. Detta kan förhindra att denna sjukdom uppstår igen. Ytterligare uppföljningsåtgärder är vanligtvis inte tillgängliga för den drabbade personen.

Du kan göra det själv

I vardagen är det viktigt att se till att inga situationer med fysisk överansträngning uppstår. Kroppen ska skyddas mot överanvändning. Användning av massage eller vanliga varma bad rekommenderas för att stödja muskelsystemet. Om det finns begränsningar i rörelse utförs fysioterapibehandlingar. Den drabbade kan också självständigt utföra övningar och träningsenheter som de har lärt sig för att förbättra sin egen hälsa utanför de angivna terapitiderna.

Eftersom trombos kan utvecklas måste störningar i blodcirkulationen förebyggas i ett tidigt skede. Stela ställningar bör därför under inga omständigheter antas. Om det finns sensoriska störningar i huden eller en stickande känsla på huden, måste kompensationsrörelser utföras omedelbart. Sammantaget hjälper tillräckligt med motion att stärka immunförsvaret och stimulera blodcirkulationen.

Scalen-syndromet kännetecknas av intensiv smärtautveckling. Även om dessa klagomål behandlas med medicinering har det visats hos många patienter att förstärkning av det mentala området kan leda till en minskning av smärtuppfattningen. Det rekommenderas därför att testa metoder som mental träning, yoga eller autogen träning. Teknikerna för de beskrivna avslappningsförfarandena kan också integreras oberoende och oberoende när som helst i vardagen av den berörda personen. Dessutom är kognitiva mönster optimerade och hanteringen av sjukdomen underlättas.