Sensorimotoriska färdigheter

Förkortningen Sensorimotoriska färdigheter består av de två termerna sensor och motorfunktioner och beskriver en motorisk funktion av musklerna som till stor del omedvetet styrs av sensoriska intryck. Som regel är det här komplexa rörelser som har lärt sig, som att gå upprätt, cykla, leka med bollar, köra bil och mycket mer. Under inlärningsprocessen uppstår förbindelser (synapser) i vissa hjärncentrum som lagras i det multisensoriska rörelseminnet.

Vad är sensorimotoriska färdigheter?

Förkortningen sensorimotor består av de två termerna sensor och motor. Som regel innebär det lärda komplexa rörelsekvenser som att gå upprätt, cykla eller köra bil.

Termen sensorimotor är en akronym och består av termerna "sensorik" och "motorik". Sensorisk teknik omfattar alla sensoriska tjänster som medvetet kan upplevas, såsom att se, höra, vestibular och proprioceptive sensoriska intryck och många fler.

En väsentlig egenskap hos sensorsimotorsystemet är att de komplexa rörelsesekvenserna är baserade på multisensoriska meddelanden, av vilka några kan plockas upp omedvetet. Till och med de komplexa sensorimotoriska rörelsekvenserna kan i stor utsträckning äga rum omedvetet efter att de har tränats intensivt. Detta har fördelen att motorinstruktioner till musklerna kommer mycket snabbare, nästan reflexivt.

Korrigerande motoriska färdigheter, som är baserade på insignaler från vissa sensorer, kan användas och utföras i finmotorik mycket mer flytande, elegant och känsligt. Att lära sig att gå upprätt är typiskt för ett litet barn som behöver mycket tid och intensiv träning för att kunna gå upprätt flytande och omedvetet.

Fältet för sensorimotoriska funktioner rör både neurovetenskapen, som förutom överföring av stimuli, hanterar bearbetning av stimuli i hjärnan och omvandlingen till motoriska stimuli, såväl som idrottsvetenskapen, som handlar om optimering av muskuloskeletalsystemet.

Funktion & uppgift

Komplexa rörelsesekvenser är beroende av insatser från våra sinnen för att kontrollera grova och fina motoriska färdigheter. Bearbetningen av "insignalerna" som tillhandahålls av ögonen, känslan av balans, öronen och propriosepsion tar den största delen.

En systematisk sammankoppling mellan sensorer och motorfunktioner är därför förutsättningen inte bara för mycket komplexa rörelsekvenser, utan också för rörelsesekvenser som möjliggör ett normalt liv i första hand. Komplexa sammankopplingar av de enskilda sensorerna gör det till och med möjligt att fortsätta rörelsen även om en sensor tillfälligt misslyckas.

Till exempel är det att gå upprätt också i mörkret, eftersom det att gå upprätt endast kan kontrolleras via det vestibulära systemet (jämviktsorgan) i samband med propriosception. Feedbacken från proprioseptorerna i fötterna är tillräcklig för att kunna gå upprätt. Å andra sidan är det inte möjligt att cykla i fullständigt mörker eftersom proprioseptorerna i fötterna inte kan ge någon feedback om cykelns läge och det vestibulära systemet kan bara rapportera acceleration.

Å andra sidan är ögat också beroende av vestibulära meddelanden, eftersom vestibulära stimuli är snabbare än den komplexa bildbehandlingen i hjärnan. Detta märks till exempel i en flygsimulator utan rörelsessystem. Många piloter har svårt att hantera en fast flygsimulator utan en rörelsesplattform, eftersom de snabba, vestibulära stimuli för känsliga och snabba kontrollkorrigeringar saknas. Den multisensoriska rörelsen blir då en endimensionell rörelse som enbart är beroende av ögat.

De flesta skyddande reflexer, såsom ögonlockens stängningsreflex eller den patellära senreflexen, är också baserade på en sensorimotorisk process som z. T. växlas endast via en enda ganglion, till förmån för en minskning av reaktionstiden mellan stimulans och exekvering av reflexen. I fallet med blinkreflex, som är tänkt att till exempel förhindra ett flygande insekt från att slå det oskyddade ögat, kan några millisekunder avgöra om reflexen är framgångsrik eller inte.

Du hittar din medicin här

➔ Läkemedel mot koncentrationsstörningar

Sjukdomar och sjukdomar

Den sammansatta termen sensorimotoriska funktioner antyder redan att problem kan uppstå antingen på sensorisk eller på motorsidan. På grund av den neurala komplexiteten hos det övergripande sensorsystemet och den neurala sammankopplingen är det inte förvånande att problem och sjukdomar är vanligare på sensorisk sida än på den motoriska, muskulära sidan.

Sensorimotoriska funktionsförluster orsakas ofta av primära neuronala sjukdomar såsom stroke, Parkinsons, cerebral blödning, demens eller av försämrade neurala afferenta sensoriska överföringsvägar eller efferenta motoriska nerver.

I en stroke leder tillslutningen av en artär till en brist på syre i hjärnområdet som tillfördes av den drabbade artären. Detta kan ha en allvarlig inverkan på sensorimotorprestanda om relevanta centra påverkas av infarktet.

Polyneuropati påverkar perifera nerver, inklusive känsliga nerver, så att sensorimotoriska funktioner kan begränsas kraftigt. Diabetiker, kroniskt alkoholmissbruk och nikotinberoende riskerar att utveckla neuropati.

Polyneuropati är ett exempel på en funktionell försämring av sensorimotorsystemet på grund av en sjukdom i de perifera nerverna eller överföringslinjerna i sensoriska meddelanden. Det centrala nervsystemet påverkas inte av neuropati. Parkinsons sjukdom är en icke-smittsam neural sjukdom som manifesterar sig mycket tidigt i sin kurs i en försämring av sensorimotorns prestanda genom en betydande bromsning av rörelserna.

En nedsättning av sensorimotorfunktionen kan också ha genetiska orsaker, som i svaga fall bara märks hos ungdomarna. De taktila sensorerna i huden påverkas ofta, vilket leder till vissa fel och brister i sensorimotoriska funktioner.

På muskelsidan kan olika muskelsjukdomar orsaka motorisk nedsättning. Typiska sjukdomar är muskelinflammation (myopatier) och muskeldystrofier samt olika metaboliska sjukdomar.