rifampicin

Som rifampicin kallas ett antibiotikum.Det kommer från svampen Streptomyces mediterranei.

Vad är rifampicin?

Rifampicin är ett av antibiotika och tillhör gruppen rifamyciner. Det kan användas mot olika typer av bakterier.

Rifampicin är ett av antibiotika och tillhör gruppen rifamyciner. Det kan användas mot olika typer av bakterier. Rifampicin anses vara särskilt effektivt vid behandling av tuberkulos, mot vilket det används tillsammans med andra läkemedel.

1957 ägde den första isoleringen av ämnet från svampen Streptomyces mediterranei. De utvecklar en antibakteriell effekt. Rifampicin blev den mest effektiva representanten för dessa ämnen. Antibiotikumet produceras semi-syntetiskt från rifamycin B. Detta ämne är i sin tur taget från bakteriens släkt Amycolatopsis rifamycina.

Rifampicin används främst för att behandla mykobakteriella infektioner. Förutom tuberkulos inkluderar detta också spetälska. Dessutom är antibiotikumet lämpligt för att bekämpa stafylokocker, som är resistenta mot meticillin. Dessutom utvecklar den sin effekt mot Legionella pneumophila och mot enterokocker.

Farmakologisk effekt

Rifampicins verkningsmetod är baserat på dess bindning till bakterienzymet RNA-polymeras. Detta enzym behövs akut av bakterier för produktion av viktiga proteiner. Eftersom de inte längre får detta viktiga protein, dör bakterierna som ett resultat.

Med sin effekt fångar rifampicin både bakterier inuti cellerna och bakterierna som finns utanför. Antibiotikumet fungerar bäst i en alkalisk eller neutral miljö. Detta existerar främst utanför cellerna. Däremot är den positiva effekten i det sura området i cellerna eller i ostig vävnad lägre.

Rifampicin har förmågan att döda bakterier. Antibiotikumet är inte bara effektivt mot mykobakterier, utan också mot gram-positiva, gram-negativa och atypiska bakterier. Dessa inkluderar till exempel Staphylococcus epidermidis, Staphylococcus aureus, Streptococcus viridans, Streptococcus pneumoniae, Haemophilus influenzae, Neisseria meningitidis och Coxiella burnetii.

Rifampicin administreras oralt. Efter förtäring kommer antibiotikumet in i blodet genom tarmen. Cirka 80 procent av det binder till plasmaproteiner och fördelas jämnt inom organismen. De högsta rifampicinkoncentrationerna uppnås i gallan och lungorna. Två till fem timmar efter administrering frisätts rifampicin från kroppen via gallan och avföringen. Om behandlingen varar länge leder detta till en förkortning av eliminationshalveringstiden.

Medicinsk applikation och användning

Rifampicin används främst mot tuberkulos. Denna sjukdom orsakas av Mycobacterium tuberculosis. De rifampicinkänsliga mykobakterierna inkluderar också spetanspatogener mot vilka rifampicin också är effektivt. Medlet är också lämpligt för att förhindra meningit (hjärninflammation) orsakat av meningokocker. Det tjänar till att skydda sjuka kontaktpersoner.

Med undantag för behandling av tuberkulos är rifampicin inte ett standardantibiotikum, det används ofta bara som ett reservantibiotikum. Detta betyder att det används när andra antibiotika inte längre har en positiv effekt på grund av resistens. I de flesta fall ges rifampicin tillsammans med ett extra antibiotikum. Oftast är det isoniazid.

Rifampicin tas vanligtvis via munnen. Om patienten lider av tuberkulos är den vanliga dagliga dosen 10 mg rifampicin per kroppsvikt. Medlet används vanligtvis en gång om dagen. Vid andra infektioner är doseringen 6 till 8 milligram och ges två gånger om dagen.

Risker och biverkningar

Genom att använda rifampicin är biverkningar möjliga i vissa fall. Detta leder ofta till lätt leverdysfunktion. Om levern är skadad finns det risk för allvarliga biverkningar. Av denna anledning kontrollerar läkaren leverfunktionerna före behandlingen. Det är också mycket viktigt att kontrollera levervärden som leverenzymer under behandlingen.

Dessutom upplever patienter ofta obehag i magen, aptitlöshet, diarré, vindbildning, illamående, kräkningar, gråtande rodnad i huden, klåda, nässelfeber och feber när de tar rifampicin. Ibland är förändringar i blodantalet, såsom brist på vita blodkroppar, blodplättar eller granulocyter, möjliga. Anemi, blodproppsstörningar, subkutan blödning, menstruationsstörningar, synstörningar, astma-liknande attacker och vattenretention i vävnaden eller i lungorna är också möjliga. Om du tar rifampicin oregelbundet kan du få symtom som liknar influensa.

Eftersom rifampicin har en intensiv rödbrunaktig färg, kan antibiotikafärgningen missfärga kroppsvätskor. Dessa inkluderar svett, saliv, tårar och avföring och urin.

Om patienten är överkänslig mot rifampicin, bör ingen behandling med antibiotika utföras. Detsamma gäller för uttalad leverdysfunktion som gulsot, en inflammerad lever eller skrump i levern och för samtidig behandling med ämnen som kan ha en skadlig effekt på levern, såsom anestetisk halotan eller svampberedningen voriconazol. En annan kontraindikation är behandling med HIV-1-proteashämmare såsom indinavir, saquinavir, lopinavir, atazanavir, amprenavir, fosamprenavir, tipranavir, nelfinavir eller darunavir.

Behandling av akut tuberkulos med rifampicin är generellt möjligt under graviditet. Behandling av andra sjukdomar bör dock göras med lämpligare antibiotika. Det finns en risk att långvarig användning av medlet leder till hämning av koagulationsfaktorer som är beroende av vitamin K. Emellertid anses behandling under amning inte vara riskabelt för barnet.