Plasminogen Activator Inhibitor

Plasminogen Activator-hämmare, också känd som PAI är proteiner i blodet som spelar en roll i blodkoagulation. De hämmar upplösningen av blodproppar.

Vad är Plasminogen Activator-hämmare?

En plasminogenaktivatorhämmare är ett protein som finns i blodet och är involverat i blodkoagulation. Blodkoagulation är en viktig process som kan stoppa blödningen. Detta är det enda sättet att förhindra överdrivet läckage av blod från blodomloppet vid skador.

En åtskillnad kan göras mellan fyra olika typer av plasminogenaktivatorhämmare. Den huvudsakliga plasminogenaktivatorinhibitorn är typ 1 (PAI-1). Det hämmar den vävnadsspecifika plasminogenaktivatorn och urokinas. Plasminogenaktivatorhämmare av typ 2 (PAI-2) förekommer endast i stora mängder under graviditet.

Funktion, effekt och uppgifter

Plasminogenaktivatorinhibitorn produceras av olika celler i visceralt fett. Visceralt fett kallas också intra-abdominalt fett. Det är beläget inuti bukhålan och omsluter de inre organen. Det tjänar till att skydda dessa organ och även som en energireserv.

Inom detta visceralt fett producerar endotelceller, adipocyter och megakaryocyter plasminogenaktivatorinhibitortyp 1. Huvuddelen av hämmaren bildas emellertid på blodplättarna. Trombocyter är blodplättar och de minsta cellerna i blodet. De spelar också en viktig roll i blodkoagulation och frigör PAI-1 vid den primära stängningen av sår vid defekter i kärlväggen. Endast vid fetma och vid typ 2-diabetes mellitus ökar produktionen av plasminogenaktivatorhämmare.

Anledningen är ökningen av visceralt fett. Plasminogenaktivatorhämmare av typ 1 hämmas av aleplasinin, ett läkemedel som främst används mot Alzheimers sjukdom. Plasminogenaktivatorinhibitor av typ 2 bildas av moderkakan, dvs placenta, under graviditet. Utanför graviditeten är denna hämmare praktiskt taget obefintlig. De andra två typerna är också försumbara.

Utbildning, förekomst, egenskaper och optimala värden

PAI-1s huvudfunktion är att hämma plasminogenaktivatorer. De två viktigaste plasminogenaktivatorerna är tPA (tissue plasminogen activator) och uPA (urokinase plasminogen activator). Både tPA och uPA omvandlar det inaktiva proenzymplasminogenet till det aktiva enzymplasminet. Plasmin är ett enzym som tillhör gruppen av peptidaser. Det kan bryta ner och bryta ner proteiner i blodet. I synnerhet bryter plasmin fibrinet i blodproppar. Denna process är också känd som fibrinolys.

Svårigheten med fibrinolys ligger i att hitta den optimala balansen mellan blödning och trombos. Fibrinolys aktiveras samtidigt som blodkoagulation. Inhiberingen sker enligt den allmänna reaktionsmekanismen för serpinerna med PAI-1. Det mesta av denna hämmare finns på blodplättarna. I händelse av en vaskulär eller vävnadsskada, klibbar blodplättarna i blodet vid de defekta cellväggarna. De ändrar sitt utseende på grund av olika faktorer och täcker således löst sårområdet.

Trombocyterna klistrar också samman. Detta skapar den första provisoriska sårstängningen. I ett andra steg, den sekundära hemostasen, förstärks denna lösa förslutning av fibrintrådar. Koagulationsfaktorerna är relevanta för detta. Så att denna fibrinstruktur inte upplöses igen direkt släpper trombocyterna plasminogenaktivatorinhibitorn typ 1.

Sjukdomar och störningar

Med en ökning av visceralt fett, som redan nämnts, ökar produktionen av plasminogenaktivatorhämmare typ 1. En orsak till en sådan ökning av visceralt fett är diabetes mellitus typ 1. Detta är en metabolisk sjukdom med ökade sockernivåer i blodserum.

Även i fall av fetma, dvs patologisk övervikt, är det en ökning av magfettet. Detsamma gäller metabolismsyndromet. Det metabola syndromet kallas ofta den dödliga kvartetten, eftersom det anses vara en av de avgörande riskfaktorerna för kärlsjukdomar. Det metaboliska syndromet inkluderar bukfetma, högt blodtryck, ökade blodlipidnivåer, en brist i HDL-kolesterol och en ökad sockerkoncentration i blodet eller insulinresistensen.

Det metaboliska syndromet är särskilt vanligt i industrialiserade länder och förvärras av överätande och brist på träning. En ökning av utsöndringen av PAI-1 leder till minskad fibrinolys. Detta främjar koagulering i perifera kärl. Med den ökade bildningen av blodproppar i fartygen ökar också risken för att utveckla sekundära sjukdomar.

Det blir farligt när en koagel lossnar och orsakar en emboli. En emboli är en vaskulär ocklusion orsakad av en blodpropp, en droppe fett eller luftbubblor. Om en blodtryck lossnar från en blodåra, kan detta leda till lungemboli. Tromben blockerar en eller flera lungartärer. Detta leder till en överbelastning av blod framför koageln och därmed till en ökning av trycket i lungcirkulationen. Man talar här om lunghypertoni. Denna ökning av trycket påfrestar det högra hjärtat. Det finns en risk för hjärtsvikt.

En ökning av plasminogenaktivatorhämmaren av typ 1 kan emellertid också orsaka att blodproppar bildas i kranskärlen.Om ett kärl är helt blockerat kan en hjärtattack inträffa. Vid en hjärtattack dör hjärtvävnad på grund av otillräcklig syreförsörjning. Karakteristiska symtom på en hjärtattack är plötslig svår smärta. Dessa är också kända som förintelse smärtor. De kan stråla in i nacken, ryggen eller armarna. Vanliga medföljande symtom är kallsvett, andnöd, illamående och blekhet.

En stroke kan också bero på ett överskott av plasminogenaktivatorhämmare. Här, som ett resultat av en koagulering, finns det en brist på blodtillförsel till hjärnan och därmed misslyckande av viktiga funktioner i centrala nervsystemet.