Plantar flexion

De Plantar flexion är en funktionellt mycket viktig rörelse av foten. Det spelar en avgörande roll i aktiviteter som tjänar till att ta sig runt.

Vad är plantarflektion?

Plantarflektion och dorsiflexion är vanliga namn på fotens rörelser i fotleden. De äger rum runt en imaginär rotationsaxel som går igenom de två vristarna. Även om tilldelningen av termerna förlängning och böjning i detta fall upprepade gånger leder till diskussioner, garanterar användningen av riktningsinformation en tydlig definition.

'Plantar' beskriver en rörelse av foten "i riktning mot fotensula", som också beskrivs som flexion. Detta innebär att sänka foten. Plantarflektion utförs av de mycket starka kalvmusklerna, främst triceps surae-muskeln. Detta består av 3 delar som kommer från den nedre änden av lårbenet och från baksidan av skenbenet. De förenas i den fortsatta kursen för att bilda Achilles-senen och börjar vid hälbenet.

Plantarflektion har ett större rörelsevärde än dorsiflexion på grund av ett anatomiskt drag. Vristens insida, den så kallade malleolära gaffeln, avgränsar i sidled övre vristen. Den andra ledpartnern, talus-rullen, har mer rörelsefrihet till sidan under plantarflektion och kan rotera så mycket som möjligt nedåt. Med dorsiflexion sprids den malleolära gaffeln isär tills de stabiliserande ligamenten är maximalt spända. Talusen är klämd och dorsiflexionen är begränsad.

Funktion & uppgift

Plantar flexion spelar en avgörande roll i aktiviteter som lyfter kroppen från marken, som inkluderar många typer av rörelse. Ett tillräckligt rörelseområde är det grundläggande kravet för denna process, medan de exekverande musklerna, plantarflexorerna, är ansvariga för att aktivt övervinna tyngdkraften. När man går, avslutar plantarflektion den stående benfasen och initierar följande svängningsbenfas.

Denna aktivitet accentueras särskilt när man hoppar, klättrar, klättrar trappor och springer. Alla idrottsgrenar som involverar hopp formas av plantarens flexorer. I regel växlar löpnings- och hoppfaser i de olika sporterna. Inom friidrott finns till exempel höghopp, längdhopp och trippelhoppsaktiviteter i förgrunden, liksom bollsporter som basket och volleyboll. När det gäller fotboll och handboll krävs plantarflexion växelvis i löpnings- och hoppfaser. En mycket speciell och extrem form av plantarflexion är spetsdansen i balett. Det kräver exceptionell rörlighet och en stark förmåga hos plantarflexorerna att stabilisera foten med sitt lilla kontaktområde.

I vissa situationer vänds rörelsens normala funktion, sedan är foten fixerad och underbenet rör sig bort från den, eller muskelaktivitet inträffar i denna riktning. Denna rörelse- eller stabiliseringsprocess är en viktig del av jämviktsreaktionerna. Det visas alltid när kroppen hotar att falla framåt eller framåtrörelsen plötsligt stoppas eftersom ett hinder eller fara kan uppstå.

Ett helt annat handlingssätt kräver att kroppen rör sig med foten i den fria kedjan, dvs. utan kontakt med marken eller någon annan fixering av foten. I detta fall är ett medium nödvändigt som ger en viss motstånd för att driva organismen framåt. Vid simning är det till exempel vattenets friktionsmotstånd. Simmaren använder den starka plantarflektionen som slutkomponenten i bensparken för att driva sig framåt med kraftfulla sträckrörelser.

Sjukdomar och sjukdomar

Typiska skador som försämrar flexion av plantar är frakturer i området med övre vristen. Ofta förekommer de så kallade Weber-frakturerna, i vilka den yttre malleolusen och ligamenten i regionen påverkas. Beroende på svårighetsgraden av traumat utförs konservativ vård med immobilisering eller kirurgisk terapi. Båda metoderna resulterar i en mer eller mindre långsiktig försämring av fotens rörelser, särskilt i fotleden.

En Achilles-senbrott är en plötslig händelse där de huvudsakliga musklerna i plantarflexion åsidosätts i ett fall. De återstående plantarflexorerna kan inte lyfta kroppen mot tyngdkraften, varför funktionella begränsningar i denna skada är enorma. Efter den kirurgiska behandlingen finns det en lång rehabiliteringsfas. För att skydda den suturerade senan får foten inte föras i dorsiflexion under lång tid så att det inte finns någon spänning på den kirurgiska suturen. Achilles-senbrottet är en typisk idrottsskada.

Hemiplegi som ett resultat av en stroke leder ofta till spasticitet i benet. Tonen för de plantariska flexorerna ökar också kraftigt och foten kan inte dras upp. När man går placeras framfoten på foten och fotensula når endast marken genom kroppsviktens tryck. Tillsammans med komponenterna i de andra lederna skapas ett typiskt gångmönster som har fått sitt namn efter Wernicke.

Andra neurologiska sjukdomar såsom perifer nervskada eller polyneuropati leder till slapp förlamning av foten, vilket också påverkar plantarens flexion. Vid fullständig förlamning kan foten inte längre tryckas ner aktivt, den faller nästan ner på grund av tyngdkraften. Detta har negativa effekter på gångsäkerheten, vilket är särskilt dåligt om dorsiflexionen också påverkas.

Plantarflexion, som alla rörelser, kan påverkas av sjukdomar som orsakar systemisk muskelnedbrytning, såsom muskeldystrofier.

Efter en lång tids vila eller inaktivitet kan en equinusfot utvecklas där dorsiflexionen av akillessenen inte används för att sträcka. Det håller sig nära under lång tid och förkortar massivt i denna position om inga terapeutiska motåtgärder vidtas.