Orthopoxvirus variola

Viruset Orthopoxvirus variola är orsaken till smittkoppor, en farlig infektionssjukdom som troligen har funnits i tusentals år. Namnet smittkoppor betyder urinblåsan eller fickan och avser hudskador som är ett av de mest uppenbara symtomen på denna sjukdom.

Vad är orthopoxvirus variola?

Den humana Smittkoppevirus (Orthopoxvirus variola) upptäcktes antagligen för första gången omkring 1906 av den mexikanska tyska vaccinationsläkaren Enrique Paschen. Med hjälp av ett ljusmikroskop lyckades han upptäcka de så kallade elementära kropparna i lymfvätskan hos ett infekterat barn, som kallades efter honom som Paschens kroppar.

Men de forntida egyptierna visste redan om denna sjukdom. De kallade det Uhedu-sjukdom. I det forntida Kina, vid tidpunkten för byggandet av den stora muren, talade de om hunpox och de gamla romarna kallade koppar för Antonin-pesten.

Förutom de verkliga kopporna (variola major eller variola vera) finns det också den vita koppen (variola minor) och den östafrikanska koppkoppan, även känd som svartkoppor. Förutom dessa mänskliga koppevirus, finns det också olika djurkväxvirus, såsom apkoppor, kox och kamelox, som också kan överföras till människor via relevanta mellanvärdar.

Händelse, distribution och egenskaper

Smittkoppor har upprepade gånger orsakat förödande epidemier tidigare och dödat miljoner människor. De ansågs vara en av de bibliska plågorna, rasade i Romerska imperiet i årtionden, utrotade delar av de infödda folken i Amerika, Afrika och Australien och kom förmodligen till Europa med korsfararna. Vid den tiden dog cirka 400 000 människor här varje år till följd av sjukdomen. Ibland översteg antalet människor som lider av smittkoppor och dödsfall till och med antalet dödsfall från pesten eller kolera.

Kända personligheter från historien som Luis XV, King of France och Navarre eller den ryska tsaren Peter II dog av den. Beethoven blev troligen döv för koppar och Josef Haydns ansikte desinficerades av smittkoppor.

Vaccoxvaccinationer med levande vacciner fanns tillgängliga från början av 1800-talet, vilket gjorde det möjligt att snabbt undertrycka smittkoppor. Antalet nya infektioner minskade.1967 inledde Världshälsoorganisationen (WHO) en världsomspännande kampanj för att utrota smittkoppor, en allmän obligatorisk vaccination infördes och 1980 konstaterade WHO att smittkoppaviruset kan anses vara praktiskt utrotat. Som ett resultat avlägsnades allmänna smittkoppevaccinationer. Men i många länder runt om i världen (inklusive Tyskland) finns det fortfarande ett utbud av vacciner för att förhindra möjliga utbrott av koppar och för tidig behandling av grupper av människor som kan vara i riskzonen eller smittas.

Sjukdomar och sjukdomar

De senaste registrerade fallen av mänskliga koppar inträffade i Bangladesh 1975, Birmingham 1978 och Somalia. Men det finns fortfarande forskningsanläggningar, åtminstone i USA och Ryssland, där smittkoppevirus lagras.

Sedan eliminering av koppoxoxinationer har antalet människor i Afrika i synnerhet som drabbas av apkoppor (orthopoxvirus simiae) eller cowpox (orthopoxvirus bovis) ökat. Hittills har dessa typer av smittkoppor inte förekommit hos vaccinerade, eftersom ett så kallat "korsinfektionsskydd" ges. Dessutom fruktar vissa forskare att djur av smittkoppiga arter kan mutera över tid, vilket gör det mer troligt att det överförs från person till person.

Det mänskliga smittkoppeviruset kan teoretiskt överföras genom droppinfektion vid hosta och nysningar, men också genom inandning av damm från infekterade sängkläder, kläder, diskar eller andra föremål som den sjuka personen har kommit i kontakt med. Laboratorieolyckor är också möjliga.

Apokoppor kan överföras till människor när infekterade gnagare, råttor eller apor biter, repar eller äter kött från infekterade djur. Ko- och kamelkoppar överförs ibland under mjölkning.

Inkubationsperioden för smittkoppevirus är i genomsnitt 2 veckor. När sjukdomen bryter ut finns det en allvarlig sjukdomskänsla. Människor har hög feber, frossa, huvudvärk och värkande extremiteter, ont i halsen och svullna lymfkörtlar. Feberen löper vanligtvis i två anfall, efter den andra anfallet förekommer hudförändringar som är typiska för koppar. Pustler och hudblåsor sprids huvudsakligen till ansikte, nacke, bröst, ljumskregion och fötter.

När smittkoppan torkar och faller av efter veckor lämnar den ofta huden grodd eller hästmarkerad. Vid en särskilt allvarlig sjukdomsförlopp kan allvarliga följdskador som förlamning, hjärnskada och blindhet också uppstå. Men lättare lutningar är också vanliga. Risken för infektion med smittkoppor är mycket hög. Behandlingsalternativ är begränsade till strikt säng vila, antipyretika och smärtstillande medel och behandling av sekundära sjukdomar.

Tidigare dog majoriteten av personer med koppor. Under 1900-talet var dödlighetsgraden cirka 30 procent. Sjukdomen drabbar särskilt patienter med ett försvagat immunsystem, äldre och barn. Hos människor som är smittade med djurkväxer är dödligheten betydligt lägre och är cirka en procent. De som överlever smittkoppor är då resistenta och skyddas därmed mot sjukdomen under en livstid.