Halsviktsmätning

De Halsviktsmätning är en icke-invasiv undersökning under 12 till 14: e graviditetsveckan. Med hjälp av en högupplösta ultraljudsanordning bestäms tjockleken på halsen på det ofödda barnet. Detta gör det möjligt att dra slutsatser om möjliga genetiska sjukdomar.

Vad är mätning av nackvikten?

Mellan den 11 och 14: e veckan byggs vatten upp i barnets nackområde. Om detta område förstoras kan detta indikera genetiska defekter (t.ex. Downs syndrom) eller hjärtfel. Halsfalsmätningen är också Nacktäthetsmätning, Hålens transparensmätning eller NT-screening kallad. Det är inte en diagnostisk metod som kan ge information om en faktisk sjukdom. Det är snarare en statistisk uppskattning av barnets sannolikhet för missbildningar.

Detta inkluderar inte bara bredden på nackveckarna, utan också embryonets storlek och ålder och moderns ålder. Ett ökat värde för bredden på nackskrynkningen betyder inte att barnet kommer att föds funktionshindrat. Det säger bara att barnet är mer benäget att utveckla en missbildning. Endast vidare utredningar kan medföra säkerhet. Ett tydligt värde på nackviktsbredden är inte heller någon garanti för ett friskt barn.

Funktion, effekt och mål

Under graviditeten har det ofödda barnet ett lymfsystem och njurar. Tills de är helt utvecklade kan kroppen inte utsöndra någon vätska som har samlats. Det samlas i halsen mellan huden och mjuka vävnader. Denna veck i nacken är säker för barnet och försvinner igen under utvecklingen. Halsskrynkningsmätningar kan endast utföras under två till tre veckor av graviditeten. Tidsfönstret för denna undersökning är så litet eftersom barnet är för litet innan den 11: e graviditeten.

Detta skulle göra mätningen för obeskriven. Från den 14: e graviditeten och framåt utvecklas barnets njurar och vattentillståndet i nacken upplöses av dem. Den optimala tiden för undersökningen är därför den 12: e graviditeten. Vikningen i nacken verkar vara transparent i ultraljudet på grund av dess vätskefyllning. För undersökningen måste gynekologen vara specialutbildad och ha en högupplöst ultraljudsanordning. Som regel utförs ultraljudsundersökningen genom moderns takhöjd. En vaginal undersökning görs endast om barnet ligger besvärligt. Stor omsorg krävs vid genomförandet. Så z. B. Ställ inte in mätningen för djupt i barnets nacke, annars skulle värdet för bredden vara felaktigt för högt.

Syftet med nackviktsmätningen är inte att bestämma barnets hälsa. Denna utredning kan inte göra det. Den ger endast statistisk information om sannolikheten för att barnet ska födas utan funktionshinder. Ett värde på 1 till 2,5 millimeter för halsvikten anses vara normalt. Värden från 3 millimeter anses vara ökade, från 6 millimeter är värdet mycket högt. Förutsatt att mätningen är korrekt ökar sannolikheten för missbildningar hos barnet när värdet på nackviktsbredden ökar. De möjliga missbildningarna är trisomi 21 (Downs syndrom), trisomi 13 (Pätau syndrom), trisomi 18 (Edwards syndrom) eller hjärtfel. Både trisomi 13 och trisomi 18 leder till allvarliga organbildningar och en mycket kort livslängd, som vanligtvis inte går längre än i spädbarn.

Mätningen av bredden på nackveckarna ger ingen information om vilken oönskad utveckling som skulle kunna finnas. Ytterligare forskning krävs för detta. Denna undersökning rekommenderas för mödrar 35 år och äldre om tidigare ultraljudundersökningar avslöjade avvikelser, i högriskgraviditeter och om det finns en ökad risk för genetiska defekter i familjen. Halsbandsmätningen är inte en standardfördel för sjukförsäkringsbolagen. Därför betalas det endast i undantagsfall av sjukförsäkringsbolagen. Berörda kvinnor bör dock fråga. Om undersökningen måste betalas för dig själv är kostnaderna mellan 30 och 200 €.

Risker, biverkningar och faror

Eftersom halskroppsmätningen är en ultraljudsundersökning är den helt riskfri för mor och barn. Svåra är de psykologiska problemen och den relativa osäkerheten i utredningen. Det ger ofta falska positiva resultat. I 5% av undersökningarna hittas ett ökat värde för nackviktsbredden. Då krävs ytterligare forskning. Endast i 10% av fallen avslöjar dessa undersökningar verkligen en funktionsnedsättning för barnet.

Å andra sidan kan en funktionsnedsättning inte riktigt uteslutas även med ett normalt värde för bredden på nackvikterna. Endast en amniocentesis kan ge slutlig tydlighet. Detta är dock förknippat med risken för missfall. Så mödrar bör bara få en halsringning om det finns en verklig anledning att göra det. Annars kan det hända att du oroar dig onödigt och eventuellt också tar onödiga risker. Du bör också diskutera med din partner vad du ska göra om värdet ökar. Vill du ta risken att göra ett fostervattenprov för tydlighet? Hur reagerar de när ett funktionshinder verkligen diagnostiseras?

Om du är osäker, är du villig att göra en abort? Det bör också noteras att cirka 20% av alla barn som är födda med Downs syndrom inte har en förstorad halsvikning. Halvviktsmätningen kan därför endast någonsin ses som en indikator på en möjlig funktionsnedsättning. Det skapar misstänksamhet, inte tydlighet. Detta kan endast erhållas genom ytterligare studier.