Joubert syndrom

De Joubert syndrom kännetecknas av en medfödd missbildning av hjärnstammen såväl som en agenes (inhiberingsproblem, brist på fästning, till exempel hjärnstänger, bilaga). Hypoplasia (underutveckling) av hjärnmask kan också existera. Patienter som lider av denna autosomala recessiva genetiska defekter visar bland annat onormalt andningsbeteende och ataxi.

Vad är Joubert syndrom?

Personer med Joubert syndrom lider av utvecklingsstörningar i centrala nervsystemet och de resulterande funktionella störningarna. Medicinsk forskning är kontroversiell om huruvida denna genetiska störning ska klassificeras som en sjukdom i sig.

De drabbade patienterna har många olika symtom. På grund av detta är en slutlig diagnos svår. JB kännetecknas av omfattande gen-locus heterogenitet. Hittills har flera genmutationer identifierats. En mutationsanalys är mycket omfattande.

orsaker

Joubert syndrom tillhör gruppen av primära ciliophatias. Med denna genetiska störning av primärcili eller basal kropp kan olika typer av utvecklingsstörningar uppstå. Som speciella cellprocesser utför cilia olika uppgifter. De fungerar som sensorer för kemo, mechano och osmos och är involverade i många signalvägar. Dessutom säkerställer de normal organutveckling.

De upprätthåller vävnadshomeostasen i de grundläggande utvecklingsprocesserna. Ett stort antal av de involverade proteinerna bildar ett komplext nätverk genom interaktion. Om andra organ drabbas utöver de huvudsakliga symtomen, är JSRD (Joubert Syndrome Related Disorder) närvarande. Denna sekundära sjukdom kännetecknas av ytterligare organ manifestationer som involverar njurar, lever och ögon.

Det är ett genetiskt heterogent syndrom. Läkare har hittat missbildningar i NPHP6 / CEP290-genen (kodande för nefrocystin-6) eller i NPHP8 / RPGRIP1L-genen (kodande för nefrocystin-8). Andra genmutationer är MKS3, ARL13B, AHI1, CC2DA2, TMEM216 och INPP5E. Endast ett fåtal patienter har mutationer i NPHP4 och NPHP1.

Symtom, åkommor och tecken

Den patognomoniska funktionen är "molartandskylt" (MTS), som kan bestämmas med hjälp av "axiell T1-viktad hjärnmagnetisk resonansavbildning". Detta särdrag kännetecknas av agenes eller hypoplasi av cerebellarmask eller cerebellär mask. Vidare är den bakre interpendikulära fossaen (grop mellan hjärnbenen) starkt dragen in och de cerebellära stjälkarna har en framstående överlägsen form på grund av en missbildning av mellanhjärnan.

Förutom MTS lider patienter ofta av andningsstörningar, ataxi, muskelhypotoni och psykomotorisk retardering. 8 till 19 procent av de drabbade visar postaxial polydactyly (flera fingrar) och sex procent har occipital (meningo) encefalocele, där hjärnans baksida bular ut.

Denna deformitet registrerades först 1969. Förekomsten är ungefär 1: 100 000, ett förhållande som visar hur sällan sjukdomen förekommer. Endast hundra fall har dokumenterats sedan den första medicinska undersökningen. Eftersom denna genetiska defekt förekommer i olika former och varianter, antar läkarna flera förändringar i genetik.

En exakt anomali har ännu inte slutgiltigt verifierats. En mutation av X-kromosomen anses emellertid säker. Denna störning överförs på grundval av autosomal recessiv arv. En saknad vermis cerebelli (cerebellum, cerebellar mask), skador på näthinnan och en märkbar iris är inblandade.

Ofta förekommande symtom och klagomål under den nyfödda perioden är nystagmus och ett oregelbundet andningsmönster som episodisk takypné och apné. Små barn kan utveckla hypotoni. Med ökande ålder utvecklas obalans och ojämnt gång (ataxi). Dessa huvudsakliga symtom är också kända som motoriska milstolpar.

Patienterna har olika nivåer av kognitiva förmågor och kan vara svårt nedsatta, men de kan också visa en normal intelligensnivå. Oculo-motor apraxia (rörelsestörning) är också möjligt.

Karaktäristisk för denna genetiska defekt är kraniofaciala avvikelser som ett stort huvud, rundade och höga ögonbrynen, en framstående (utskjutande) panna, en deformerad mun, en rytmisk rörande och utskjutande tunga och djupa inställda öron. Tillfälliga symtom är nefroftisis, retinal dystrofi och polydaktiskt.

Diagnos & sjukdomsförlopp

En diagnos ställs på grundval av de tidigare citerade karakteristiska milstolparna för ataxi, hypotension, oculomotor apraxia, öppen vermis cerebelli efter 18: e graviditetsveckan och utvecklingsförsening. Dessutom görs ett karakteristiskt neuroradiologiskt fynd i MRT, MTS (Molar tandtecken).

Denna funktion, känd som molartecknet, beror på missbildningar av sugtablet och mellanhjärnan samt hypoplasin hos den lilla hjärnmask. Differentialdiagnoser görs på grundval av sjukdomar som är nära besläktade med JS, såsom JSRD (Joubert-syndromrelaterad störning), Dandy-Walker-missbildning (missbildad cerebellär mask utan MTS), typ 1 och 2 av oculomotor apraxia, ponto-cerebral hypoplasia och atrofi, 3-c Syndrom, orofacio-digitala syndrom II och III samt Meckel-Gruber syndrom.

Fas I inkluderar "nästa generations sekvenseringsbaserad panelanalys" av generna JBTS5 (53 kodande exoner), JBTS3 (26 kodande exoner), JBTS6 (28 kodande exoner) och JBTS9 (36 kodande exoner). JBTS4-genen testas med avseende på homozygot deletion med multiplex PCR. I steg II analyseras de andra JB-generna med PCR (en process som duplicerar gensekvenser i DNA-kedjan beroende på enzymet) och efterföljande Sanger-sekvensering, beroende på fenotypiska egenskaper, motsvarande minskande mutationsfrekvenser.

För att utesluta kromosomala obalanser genomförs den diagnostiska SNP-arrayanalysen. Om det finns en försiktighet eller om flera sjuka personer är kända i familjen, utför läkarna homozygositetsundersökningen med hjälp av kopplingsanalys i mikrosatellitmarkören som flankerar genen och efterföljande genanalys med Sanger-sekvensering. Två till tio milliliter EDTA-blod tas från barn som diagnostiskt material, från vuxna är mängden fem till tio milliliter.

DNA eller vävnadsmaterial är också lämpligt. Steg I: Genomiskt DNA-material undersöks med avseende på förekomsten av duplikationer eller deletioner med hjälp av en kvantitativ analys av NPHP1-genen med användning av MLPA. Mycket små mängder DNA i genomet undersöks för deletioner och duplikationer av individuella exoner (gensegment). Steg II: De kodade exonerna från de hittills identifierade gener utvärderas med hjälp av nästa generations frekvenser. Skarvplatserna berikas genom sondhybridisering.

komplikationer

Joubert syndrom får de flesta patienter att drabbas av olika sjukdomar. Detta leder vanligtvis till kort statur, andningsstörningar och dessutom till retardering. Barnets mentala utveckling kan också begränsas. Andningssvårigheterna kan också leda till andnöd som definitivt måste behandlas.

Det är inte ovanligt att personens föräldrar lider av svår depression eller andra psykologiska störningar. Patienterna uppvisar också balansstörningar och lider ofta av begränsad rörlighet. Det är inte ovanligt för obehag för ögon och öron, vilket leder till hörselnedsättning eller synproblem. Patientens livskvalitet reduceras avsevärt av Joubert syndrom.

Med hjälp av olika behandlingar kan Joubert syndrom begränsas och behandlas. Tyvärr kan en kausal behandling inte genomföras. Vid nödsituationer kan nödventilation också utföras om andningsbristen är. Det finns inga speciella komplikationer i själva behandlingen. I allmänhet kan det inte förutsägas om patientens förväntade livslängd kommer att reduceras av Joubert syndrom.

När ska du gå till läkaren?

En väntande mamma bör delta i alla tillgängliga checkar under graviditeten. I undersökningarna undersöks den gravida kvinnans hälsotillstånd och det ofödda barnet. Eftersom Joubert-syndromet kan diagnostiseras redan under den 18: e graviditeten, rekommenderas det att använda de förebyggande medicinska kontrollerna som rekommenderas av sjukförsäkringsbolagen. Dessutom, om det finns en genetisk defekt i föräldrarnas historia, är generellt rådgivning och undersökning generellt tillrådligt.

I det osannolika fallet att ingen oregelbundenhet upptäcktes i livmodern, sker automatiska kontroller av barnläkare och barnläkare omedelbart efter förlossningen. Andningsstörningar kan upptäckas under dessa undersökningar. Om barnets föräldrar märker några ovanliga avvikelser som tidigare inte har upptäckts, bör observationerna diskuteras med en läkare. Om det finns fysiska särdrag, kort statur eller deformiteter, bör en läkare konsulteras.

Om man i direkt jämförelse med barn i samma ålder märker språkproblem eller mental underutveckling, bör en läkare konsulteras. Undersökningar är nödvändiga för att klargöra orsaken. Ju tidigare en diagnos ställs, kan de tidigare riktade terapierna initieras för att stödja barnet. Samråd med en läkare bör därför göras vid det första tecknet på en onormalitet.

Behandling och terapi

Föräldrarna har rätt till genetisk rådgivning. Behandlingsalternativen är lika olika som orsakerna till denna sjukdom är olika. När det gäller motoriska utvecklingsstörningar och hypotoni, kommer pedagogiska stödprogram, språk, arbetsterapi och arbetsterapi, som kan ha en gynnsam effekt på sjukdomsförloppet, in i spelet.

De som drabbas av onormala andningsmönster kan också ges syrgasersättning eller ventilation. Patienter med milda symtom har en positiv prognos. Själv drabbade patienter måste vårdas av ett expertreferenscenter.

Outlook & prognos

Prognosen för Joubert syndrom är dålig. Detta syndrom är en genetisk störning. Med de nuvarande medicinska, vetenskapliga och juridiska kraven kan detta inte botas. Forskare och läkare får enligt lag inte ändra en persons genetiska tillstånd genom interventioner. Av denna anledning riktas behandlingen mot användning av terapier som är avsedda att förbättra den befintliga livskvaliteten. Utan användning av medicinsk vård reduceras patientens minskade välbefinnande ytterligare.

Ju tidigare syndromet kan diagnostiseras och behandlas, desto bättre blir resultaten. I nödsituationer indikeras nödventilation för den berörda personen, annars kan patienten dö för tidigt. Även om många behandlingar sätts samman och tillämpas i en individuell behandlingsplan kan den befintliga sjukdomen leda till sekundära störningar. Dessa förvärrar den övergripande prognosen.

Befintliga funktionsstörningar eller andra rörelsebegränsningar kan leda till psykiska sjukdomar. Tillfällig eller ihållande depression, humörsvängningar eller personförändringar dokumenteras hos många patienter. Detta utgör en extra börda för den berörda personen och miljön, och vardagen för en patient med Joubert-syndrom kan ofta bara hanteras med tillräcklig hjälp och stöd från släktingar. Balansstörningar och ataxi blir allvarligare med åldern.

förebyggande

Eftersom det ännu inte har varit möjligt att slutgiltigt fastställa en exakt genetisk orsak finns det inga förebyggande åtgärder i klinisk mening. Det enda sättet att motverka missbildningar i den mänskliga organismen är att leva en hälsosam livsstil.

Eftervård

I de flesta fall har patienten med Joubert-syndrom inga direkta eller speciella uppföljningsmöjligheter tillgängliga, så att den drabbade är främst beroende av en snabb och framför allt tidig diagnos av sjukdomen. Ju tidigare sjukdomen erkänns, desto bättre är den fortsatta kursen vanligtvis. Det rekommenderas därför att kontakta en läkare vid de första symtomen och tecknen.

Med denna sjukdom är den drabbade vanligtvis beroende av intensivvård och terapi som kan lindra symtomen. Hjälp och stöd från föräldrar och nära anhöriga är också mycket efterfrågade för att göra det möjligt för den drabbade att leva ett normalt liv som möjligt. Ofta kan övningarna från fysioterapi eller fysioterapi också utföras i ditt eget hem, vilket kan lindra symtomen.

Symtomen kan inte alltid lindras helt. Kontakt med andra patienter av Joubert syndrom kan också vara mycket användbart eftersom det inte är ovanligt att information utbyts. Som regel reduceras inte den berörda personens livslängd av denna sjukdom.

Du kan göra det själv

Joubert syndrom är obotligt och vardagshjälp är också svårt. Symtomen på den medfödda sjukdomen är i de flesta fall oundvikliga. Det är fortfarande möjligt att vissa av dem kommer att lindras.

Eftersom andningen störs särskilt hos de drabbade är detta en utgångspunkt. Ett optimerat rumsklimat kan vara till hjälp. Torra värmeluften kan förvärra andningsproblem. Luft som är för kall har samma effekt. Helst är rumstemperaturen cirka 20 ° C och fuktigheten cirka 50 procent. Speciellt inomhusväxter kan bidra till ett optimalt inomhusklimat. Alternativt kan fuktiga handdukar också placeras i rummet för att hålla fuktigheten på önskad nivå. Inomhusklimatet kan spåras med en hygrometer. En annan utgångspunkt som också riktar sig till andning är andningsövningar. Regelbunden användning förbättrar uppfattningen av den annars automatiska processen. På detta sätt kan du förhindra andning för snabbt och andningspauser.

Det är också vettigt om de drabbade inte sover ensamma i ett rum. Släktingar kan märka pauser i andningen under sömnen och väcka patienten eller stimulera dem att andas. Men det är bara en försiktighetsåtgärd.