Utgång

De Utgång är den medicinska termen för en fas i andningscykeln, mer exakt utandningsprocessen, under vilken luft tvingas ut ur lungorna. Detta är vanligtvis en passiv process i kroppen, som orsakas av avkoppling av membranet och bröstmusklerna.

Vad är utgång?

Utgången är en fas i andningscykeln som avslutas med inspiration och flera mellanfaser. Utgång är processen att andas ut. I viloläge är denna process passiv. Målet med utgångsdatum är att pressa den använda luften ut från lungorna så att frisk, syrerik luft sedan kan strömma in.

Membranen och bröstmusklerna slappnar av automatiskt när du andas ut, vilket tvingar en stor del av luften du andas in ur lungorna. Utgången kan dock också vara frivillig. I detta fall används musklerna i andningsmusklerna och de övriga andningsmusklerna medvetet. Med båda varianterna kvarstår en del luft i lungorna, som dock fortfarande kan andas ut genom att medvetet utöva andningsmusklerna. Mängden luft som förblir i lungorna vid passivt utandning kallas den slututfallande lungvolymen.

Funktion & uppgift

Målet med utgången är att flytta den koldioxidrika och syrefattiga luften ut ur lungorna för att ge plats för färsk och syrerik luft. Den passiva avslappningen av membranet och andningsmusklerna minskar bröststorleken och därmed lungorna. Detta skapar ett högre tryck i lungorna jämfört med luften i miljön, vilket gör att den använda luften flyter ut.

Om luften har rymt finns det emellertid undertryck i lungorna. På grund av detta tillstånd kan frisk, syrerik luft flyta tillbaka till lungorna under inspirationens gång.

När membranet slappnar skjuts det uppåt och därmed mot lungorna. Detta pressas sedan ihop. Denna process stöds av andningsmusklerna, som medicinskt kallas interkostala muskler. De interkostala musklerna inkluderar de yttre och inre interkostala musklerna.

De yttre interkostala musklerna slappnar av strax före utgången, medan de inre samlas. Detta drar ihop bröstet och sätter lätt tryck på lungorna, vilket får dem att krympa också. Detta syns visuellt genom en sänkning av bröstet.

Både muskler eller muskelgrupper stöds i sin funktion av hjälpmusklerna. Detta drar också bröstet tillsammans och trycker på membranet uppåt mot lungorna och stöder således utgångsfasen. Musklerna i hjälputandningsmusklerna är emellertid inte i omedelbar närhet av lungorna och har därför inte en direkt effekt på utandningsprocessen.

Hjälputandningsmusklerna inkluderar magpressen, en del av magmusklerna som också används vid hosta eller nysningar och vid avrättning, erektors ryggrad (muskel erector spinae) och den långa ryggmuskulaturen (musculus latissimus dorsi).

Du hittar din medicin här

Sjukdomar och sjukdomar

Utandning kan göras svårare av olika sjukdomar i andningsorganen. Oftast förhindrar obstruktiv lungsjukdomar problemfri utgång. Obstruktionsstörningar i lungorna kännetecknas av en minskning eller hindring av luftvägarna, vilket gör utandning svår och långsammare. Cirka 90 procent av alla lungsjukdomar är av denna typ.

När det gäller obstruktiva lungsjukdomar flyter luften du andas in ofta in i lungorna utan problem, men kan inte rinna ut igen obehindrat, vilket innebär att lungorna snabbt överinflaterar. Ofta beror detta på en minskning av de nedre luftvägarna, bronkierna. Om å andra sidan de övre luftvägarna i struphuvudet minskas kommer inte tillräckligt med luft att flyta in i lungorna.

Obstruktiv lung- eller luftvägssjukdom kan snabbt bli kronisk. Det börjar vanligtvis som kronisk bronkit, som åtföljs av hosta, sputum, andnöd och minskad prestanda, eller som lungemfysem, i vilket lungorna är kroniskt uppblåsta. Båda sjukdomarna orsakas vanligtvis av inandning av skadliga ämnen eller rökning. Men det finns ofta genetiska predispositioner för emfysem också. Astma, stenoser i bronkialträdet, glottiskt ödem, tumörer eller främmande kroppar i luftvägarna kan också orsaka hinder i lungorna.

Den andra stora gruppen av lungsjukdomar är de restriktiva störningarna, sådana störningar begränsar lungans expanderbarhet och minskar därmed luftens utbytningsvolym. Som ett resultat är en del av lungorna antingen fortfarande ventilerade men levereras inte längre med blod, vilket är fallet med lungemboli. Eller så levereras det fortfarande med blod, men inte längre tillräckligt ventilerat, vilket är fallet när bronkorna är blockerade. Med båda varianterna kan blodet i lungorna inte längre berikas med syre.

Orsakerna till restriktiva störningar i lungorna kan vara många. De uppstår ofta från lunginflammation, ödem eller fibros, inflammation eller luftfickor i pleura, allmänna sjukdomar i andningsmusklerna eller också från skador och deformationer i bröstområdet.

De vanligaste varianterna av restriktiva lungstörningar är lungfibros, en kronisk och progressiv inflammation i lungvävnaden och asbestos, som orsakas av exponering för asbestfibrer för länge, mest av yrkesmässiga skäl.