Av ELISA-test är en medicinsk laboratorieundersökning som resulterar i en så kallad antigen-antikroppsreaktion. Olika antigener som spelar en roll i human- eller veterinärmedicin kan testas. I Tyskland får endast godkända laboratorieinstitut i uppdrag att utföra testet.
Vad är proceduren?
ELISA är förkortningen för Enzymkopplad immunsorbentanalys. Det är därför ett engelskspråkigt namn, men det har blivit etablerat inom tysk medicinsk användning.
ELISA-testet är en av de så kallade immunologiska metoderna inom medicinska laboratorietester. Testförfarandet kan användas för att detektera proteinmolekyler i en mängd olika kroppsvätskor. Upptäckten av dessa molekyler möjliggör i sin tur slutsatser om vissa sjukdomar eller kliniska bilder, varför läkare också gör sin diagnos beroende på resultatet av ett sådant ELISA-test. Testförfarandet är därför mycket viktigt i klinisk vardag, öppenvård eller öppenvård.
Motsvarande kroppsvätskor, till exempel helblod eller vätskor från leder, skickas direkt till laboratoriet efter att de har tagits från patienten. Proverna är vanligtvis mycket brådskande, eftersom det naturliga materialet anses vara känsligt och bör undersökas så snart som möjligt. Så kallade överlagda prover kan leda till falska negativa resultat eftersom de patologiska proteinerna som ska upptäckas under tiden har minskats eller helt bryts ned. Så kallad föranalys spelar en viktig roll i ELISA; misstänkta eller negativa resultat bör upprepas igen om det finns kliniska symtom.
Funktion, effekt och mål
Provrör och så kallade mikrotiterplattor är viktiga för korrekt test i ett ackrediterat medicinskt laboratorium. Dessa plattor med fina, halvkonkava fördjupningar är gjorda av speciell plast och är båda belagda med en mycket specifik antikropp.
Om antigenet som ska detekteras finns i en kroppsvätska som ska undersökas inträffar en specifik antigen-antikroppsreaktion enligt den så kallade lock and key-principen. Laboratoriet kan ange provmaterialet i plattorna antingen manuellt med pipetter eller helt automatiskt. I moderna medicinska laboratorieinstitut används endast helautomatiserade system för att utföra ELISA-diagnostik.
Dessa måste dock övervakas av utbildad personal, medicintekniska laboratorieassistenter. Den så kallade interna och externa kvalitetskontrollen är också laboratoriets ansvar, överordnad till den medicinska personalen för laboratoriemedicin, infektionsepidemiologi och mikrobiologi. Efter det första försöket, dvs efter att materialet har pipetterats på plattorna, har de specifika antigenerna i provet, om de finns, redan bundit till antikropparna på plastplattan.
Detta följs av en tvättcykel med fysiologisk saltlösning för att avlägsna störande faktorer såsom oönskade antigener eller proteiner från satsen. Detta steg är mycket viktigt för att undvika falska positiva reaktioner. Ett förment positivt resultat som missförstås av laboratoriet kan under vissa omständigheter få dödliga konsekvenser för en patient. I undersökningens andra steg läggs en ytterligare antikropp, som är kopplad till ett enzym, till. Denna märkta antikropp binder också till antigenet.
I ett tredje och sista steg tillsätts ett speciellt färgämne i en definierad mängd, som bryts ned i mer eller mindre utsträckning av de återstående enzymresterna. Endast det enzymet kan brytas ner som inte tidigare har bundits till antigenet tillsammans med antikroppen. Det fria enzymet kan klyva det tillsatta färgämnet. Den exakta mängden delad färgämne kan bestämmas med en ytterligare medicinsk laboratoriemetod, den så kallade fotometri. Detta möjliggör en exakt slutsats om huruvida och hur mycket antigen som finns i ett provmaterial.
ELISA-testet används inte bara för den första diagnosen eller för att bekräfta misstänkta diagnoser vid vissa sjukdomar och kliniska bilder, utan också för att övervaka deras framsteg. Om antigenkoncentrationen i testet blir lägre under behandlingen, anses terapin vara framgångsrik.
Du hittar din medicin här
➔ Läkemedel för att stärka försvaret och immunsystemetRisker, biverkningar och faror
ELISA-testet är särskilt informativt genom detektion av antigena strukturer i kroppsvätskor. Testet tillåter en så kallad kvalitativ, men också semikvantitativ och kvantitativ uttalande om den antagna förekomsten av vissa antigener i kroppsvätskor.
Helblod kan inte användas för undersökningen, endast blodserum. Ett direkt test på patienten, till exempel från fingerspetsens kapillärblod, är därför, som med vissa andra serologiska test, inte hittills möjligt. I humanmedicin används ELISA-testet främst för att upptäcka antigen vid bakteriella, virala eller svampinfektioner. Dessutom kontrolleras alla positiva resultat av hepatit-serologin igen med ett ELISA-test som standard.
Vissa hormoner, såsom graviditetshormonet HCG, kan också bestämmas med ELISA-testet. Om vissa komplikationer inträffar under graviditeten är exakt kunskap om koncentrationen av graviditetshormonet i blodet till stor hjälp diagnostiskt och terapeutiskt. Ett annat indikationsområde för testet är detektering av så kallade paraproteiner i urinen, eftersom de exempelvis förekommer vid olika tumörsjukdomar såsom multipelt myelom.
ELISA-testet utförs fortfarande i många laboratorieinstitut idag, men anses vara inaktuellt av experter. Den enzymbundna immunreaktionen i ELISA-testet har i allt högre grad ersatts under senare år med radioaktivt märkta antikroppar som ger ännu bättre kvantitativa resultat. Dessa tester är också kända som RIA, Radio Immunoabsorbent Assay. Ytterligare specifika ytterligare utvecklingar av ELISA är lättkemiska metoder såsom luminescens eller fluorescens.
