Atlanto-occipital led

Som Atlanto-occipital led kallas övre huvudleden. Tillsammans med den nedre huvudleden möjliggör den rörlighet som liknar den för en kulkoppling.

Vad är den atlanto-occipitala leden?

Den atlanto-occipitala leden kallas också övre huvudleden eller Articulatio atlantooccipitalis känd. Detta betyder fogen som är belägen mellan occiput (Os occipitale) och den första cervikala ryggraden (atlas).

Tillsammans med den atlantoaxiala leden (den nedre huvudleden) och de muskulära fästena skapar den en koppling mellan skalens bas och den cervikala ryggraden. Dessutom utgör det en viktig integrationsregion i människokroppen. Rörligheten hos atlanto-occipitalleden liknar en kulled.

Anatomi & struktur

Den atlanto-occipitala leden är ett äggled (ellipsoidled). Det är beläget mellan de två ockipitalkonylerna och den ledstråla foveaen i den första cervikala ryggraden.

Ledkapseln i övre huvudleden är förstärkt på buksidan och ryggen. I sektionen på baksidan av membranet mellan livmoderhalsen finns ett större hål som endast stängs av detta membran. Från detta område kan det subarachnoida utrymmet eller den cerebellomedular cistern, som är dess utvidgning, nås med en kanyl. På detta sätt punkteras cerebrospinalvätskan (cerebrospinal fluid). Vid denna tidpunkt kan ryggmärgen emellertid också förstöras av en skarp stickning.

Inuti ryggmärgen är det tectoriella membranet, ett ligament som löper över de två huvudleden. Korsformigt ligament i den första cervikala ryggraden (ligamentum cruciforme atlantis) är belägen under detta.

Den atlantoaxiella leden är också viktig för atlanto-occipitalleden. Detta består av articulatio atlantoaxialis mediana och articulatio atlantoaxialis lateralis. De 1: a och 2: a cervikala ryggkotorna (axeln) är anslutna till varandra via de övre fogdelarna i artikulära processer. De två ledområdena är inneslutna av en gemensam ledkapsel. Flera remmar säkerställer fixeringen. Tätaxeln, en konformad benprocess, är ansvarig för roterande huvudrörelser som att skaka huvudet. Pivotleden tillåter en rotation av 20 till 30 grader till båda sidor. Det nedre huvudledet ansvarar för cirka 70 procent av huvudrotationen.

Fogsträngarna i fogkapseln, som stabiliserar atlanto-occipitalförbandet, är förstärkta dorsalt och ventralt som ett band. De heter Ligamentum atlantooccipitale anterius och Ligamentum atlantooccipitale posterius. Ligamentum cruciforme atlantis ger ytterligare stabilisering.

Funktion & uppgifter

Interaktionen mellan atlanto-occipitalleden och atlantoaxialleden säkerställer att huvudrörelserna är fint graderade. Det övre huvudledet gör det möjligt att luta huvudet framåt 20 grader och luta bakåt 30 grader. Det kan också luta huvudet 15 grader mot ena sidan. På detta sätt gör atlanto-occipital lederna att huvudet kan böjas och rätas ut. Kombinationer av nickande rörelser i övre huvudleden och roterande rörelser i nedre huvudleden säkerställer rörelser till alla tre rumsliga nivåerna.

Vidare säkerställer den atlanto-occipitala leden, tillsammans med atlantoaxialleden och de muskulära fästena, en koppling mellan skallebasen och livmoderhalsen.

Du hittar din medicin här

sjukdomar

Den atlanto-occipitala leden kan påverkas av olika skador. Det finns en risk att ryggmärgen och den långsträckta medulla (medulla oblongata) kommer att klämmas eller till och med bryts på grund av en trasig nacke.

Detta leder till brott i tanden i den 2: a cervikala ryggraden. En bristning av ligamenten i densitetsaxeln är också möjlig. Detta resulterar i sin tur i allvarlig skada på andnings- och cirkulationscentralen, vilket omedelbart leder till den berörda personens död. Om en skadad person som inte andas spontant misstänks ha brutit täta axeln måste vital intubation utföras för att motverka eventuella skador på ryggmärgen eller den långsträckta märgen. Cervical ryggraden måste vara i ett neutralt läge.

Ligamentskador där det inte finns några sprickor i densitetsaxeln kan leda till instabilitet i båda huvudleden. Dessa inkluderar a. Symtom som andningsstörningar eller central sömnapné. Om dens axeln är ofullständig eller inte utvecklas alls är detta orsaken till en atlanto-axiell subluxation. Huvudleden är ofullständigt förskjuten mellan den första och den andra cervikala ryggraden. Det finns därför en risk för ryggmärgsskada.

En annan möjlig skada på det övre huvudförbandet är en rivning i kopplingen, som är belägen mellan den första cervikala ryggraden och densiteten. Ledkapseldelarna mellan 1: a och 2: a cervikala ryggkotorna är också ofta skadade. Atlas hotar att driva av på axeln. Läkarna talar då om en atlantoaxiell instabilitetsskada.

En uttalad instabilitet hos de två huvudleden är också möjlig med tårar i ledkapseln mellan ligament eller atlas och ockiputen. Det är inte ovanligt för läkare att bortse från nedsatt instabilitet i sin diagnos, eftersom patienten är mer benägna att muskelspasmer än instabilitet under undersökningen. Anledningen till detta är den ökade spänningen i musklerna, som är en skyddsanordning mot ryggkotorna som dras isär. Efter administrering av muskelavslappnande medel kan fluoroskopi emellertid visa förlusten av stabilisering av huvudleden.

Symtomen på en instabilitetsskada beror främst på cirkulationsstörningar i området för den inre halspulsådern, halsvenerna och ryggraden. Detta kan leda till upprepad syrebrist. Dessutom drabbas de drabbade ofta av synstörningar som flygande myggor, yrsel och lätthet. Men infarkt inträffar inte. Istället finns det en svagt uttalad celldöd av hjärnparenkym.