Pia mater

De Pia mater är den inre hjärnhinnorna och kramar hjärnans yta, där den också når de fina utrymmena mellan hjärnvikten (gyri) och veck (sulci). Tillsammans hjälper de tre hjärnhåren att skydda hjärnan. Permeabiliteten för pia mater är viktig för blod-hjärnbarriären, utbytet av ämnen mellan hjärnvätskor och anslutningen till lymfsystemet.

Vad är pia mater?

Pia mater är ett känsligt lager av bindväv som identifierades anatomiskt för 2300 år sedan.

Beroende på platsen kan två delar av detta vävnadsskikt särskiljas hos människor: Pia mater encephali är den innersta av de tre hjärnhinnorna i den mänskliga hjärnan och sträcker sig som pia mater spinalis till ryggmärgen. Över pia mater encephali ligger spindelnätet (arachnoidea) och de hårda hjärnhåren (dura mater). På grund av sin fina och tunna form är pia mater också känd som de känsliga hjärnhinnorna. Hjärnan är helt innesluten av pia mater encephali; de enda undantagen är öppningar i ventriklarna och sido- och medialöppningarna.

Anatomi & struktur

På hjärnan vilar pia mater direkt på vävnadens yta och tränger igenom utrymmena mellan hjärnvikten (gyri), där den också rader mycket små rynkor. Så att den kan utföra denna uppgift är pia mater tunnare och finare än de andra hjärnhinnorna.

Det är anslutet inåt till det ytliga gränsmembranet. Detta är ett annat vävnadsskikt som inte kommer från hjärnhinnorna, men från själva hjärnan. Cellerna i det ytliga gränsmembranet består av spindelceller (astrocyter), som tillhör gliacellerna. Det finns bara ett fåtal celler i pia mater, men utrymmena mellan dem är större än genomsnittet.

Denna extracellulära matris eller intercellulära substans innehåller fibrer som huvudsakligen är omgiven av proteiner och sockermolekyler. Fibrer inkluderar olika typer av kollagensträngar och elastiska fibrer, som består av fibrillin och elastin och ger bindvävnaden speciell flexibilitet: ju högre andel elastiska fibrer, desto mer flexibel är strukturen.

Funktion & uppgifter

Meninghinnorna skyddar den underliggande vävnaden och stabiliserar nerverna och blodkärlen som förser orgel med signaler och näringsämnen. Eftersom pia mater också kan tränga in i de smala luckorna som dyker upp i hjärnans yta, ger det särskilt fina kapillärer ytterligare stöd. Dessutom bidrar pia mater till noggrann filtrering av ämnen vid blod-hjärnbarriären.

Denna barriär har en skyddande funktion och tjänar inte bara till att separera blod och hjärnvävnad utan också för att avvärja potentiellt skadliga ämnen och patogener som skadar centrala nervsystemet. Blod-hjärnbarriären är selektivt permeabel för elektrolyter, syre, glukos och vissa andra ämnen som säkerställer funktionaliteten hos nerv- och gliaceller. Utan dem skulle vävnaden dö. De känsliga hjärnhinnorna är också anslutna till lymfsystemet.

En annan funktion hos pia mater är att separera den mellanliggande vätskan från cerebrospinalvätskan; pia mater utgör också en liten del av själva cerebrospinalvätskan, även om två tredjedelar kommer från choroid plexus.Mellan mellanvätskan och cerebrospinalvätskan säkerställer permeabiliteten hos pia mater att koncentrationen av ämnen i de två vätskorna kan jämnas ut, vilket leder till samma densitet. Denna justering hjälper också till att skydda hjärnan.

Spritutrymmena mellan kranialbenen och hjärnans kuddrörelser och förhindrar hjärnan från att träffa kranialväggen även med mindre påverkan och eventuellt drabbas av skador. Sensoriska nervceller i pia mater överför smärtkänslor som kan indikera skador på innerverade områden.

sjukdomar

Meningit eller meningit är en infektion som kan spåras tillbaka till virus, bakterier, svampar eller parasiter. Olika typer av patogener är möjliga orsaker. Meningit är potentiellt dödligt; dödligheten varierar mycket starkt och ligger mellan 5% för meningokocker i allmänhet och 80% för äldre och små barn. Symtomen är mycket olika.

Ofta finns det huvudvärk och ryggvärk, feber och allvarlig generell sjukdom. Illamående, kräkningar och nedsatt medvetande är också möjliga. Kvantitativa störningar av medvetande som dåsighet, medvetslöshet och koma kan manifestera sig såväl som kvalitativa medvetenhetsstörningar, som kan åtföljas av en förlust av verkligheten. Berörda personer kan ha svårigheter med rumslig och temporär orientering eller kan inte ge exakt information om sig själva.

Meningit kan också leda till stelhet i nacken, kramper i allmänhet, kramper i nacken och ryggen (opisthotonus), hudförändringar, skabb, fotofobi och papillödem. Den exakta behandlingen beror på den underliggande orsaken och utförs som en slutenvård, eftersom sjukdomen är mycket riskabel och ofta kräver omfattande åtgärder för att kontrollera och stabilisera de vitala funktionerna. Även med annars framgångsrik behandling av meningit kan permanent skada kvarstå.

I bakteriella former av meningit är detta fallet hos cirka 50% av de drabbade. Möjliga följder inkluderar retrograd minnesförlust, motoriska svårigheter och sensoriska och sensoriska uppfattningsstörningar. De allvarliga konsekvenserna inkluderar vegetativt tillstånd eller apalliskt syndrom, som kännetecknas av hjärnans inaktivitet.