EN Kontra uppstår när vissa faktorer som ålder, tidigare sjukdomar eller skador talar mot en viss terapeutisk eller medicinsk åtgärd. Denna medicinska term härstammar från det latinska språket från "contra" = "mot" och "indicare" = att visa. Det tekniska språket talar också om kontraindikation. Om läkare ignorerar förekomsten av en kontraindikation kan patientens befintliga sjukdom förvärras eller organsystemet kan skadas.
Vad är kontraindikationen?
En kontraindikation finns när den behandlande läkaren inser att ett tillstånd, sjukdom eller situation förbjuder användning av terapeutiska eller medicinska åtgärder för patienten. I detta fall förhindrar förekomsten av kontraindikationen att ett positivt behandlingsmål uppnås.
I fallet med absolut kontraindikation Läkare tvingas att avstå från en planerad åtgärd, eftersom det har en negativ inverkan på patientens hälsotillstånd. Om det är en relativ kontraindikation läkare utför den planerade terapeutiska åtgärden när den förväntade nyttan uppväger den fruktade hälsoskador. Innan åtgärden påbörjas utvärderar läkarna noggrant risk-nytta-kvoten.
Graviditet är i de flesta fall en absolut kontraindikation, eftersom många mediciner och terapeutiska åtgärder inte bör administreras under denna tid för att förhindra prenatal skada på embryot.
Funktion, effekt och mål
Det finns olika skäl för förekomsten av en kontraindikation. Vissa läkemedel fungerar för starkt eller för svagt under speciella förhållanden. Den välkända smärtlindraren acetylsalicylsyra kan orsaka magbesvär som en möjlig biverkning. Hos de flesta patienter är det oskadligt att ta detta smärtämne under en kort tidsperiod.
Hos patienter med magsår kan magsymtomen förvärras.Magsår är därför en kontraindikation för denna aktiva ingrediens. Vissa kontraindikationer måste följas (absolut kontraindikation), andra lämnar medicinskt handlingsutrymme (relativ kontraindikation). Ett absolut fall är när administrering av medicinering till patienten har så allvarliga biverkningar att det inte bör användas under några omständigheter.
Vid användning av acetylsalicylsyra, förutom magsår, är en onormalt ökad tendens till blod eller den sista tredjedelen av en graviditet (tredje trimestern) en absolut kontraindikation. Detta är också fallet när det gäller en allergisk chockreaktion vid administration av penicillin. En patient som har haft en allergisk reaktion på administreringen av detta läkemedel får inte längre ta det. När det gäller den relativa indikationen avgör läkaren individuellt i båda fallen om administrering av medicinering är lämplig eller inte och den förväntade nyttan är större än hälsorisken i samband med indikationen.
Relativa kontraindikationer för administration av acetylsalicylsyra är graviditetens första och andra trimester (första och andra trimestern), barn och ungdomar under 16 år och bronkialastma. Kardiologer använder betablocker framgångsrikt vid koronar hjärtsjukdom (angina pectoris) och högt blodtryck. En biverkning av betablockerare är spasmerna i bronkialmusklerna. Om en hjärtpatient också lider av astma och får betablocker är det stor troligt att de kommer att drabbas av andnöd och risken för kvävning är hög. I det här fallet finns det en absolut kontraindikation.
Hos hjärtpatienter utan astma är administreringen av betablocker i allmänhet ofarlig (relativ kontraindikation). Specialistinformation visar dessa kontraindikationer under artiklarna "Interaktioner med andra läkemedel och andra former av interaktion", "Särskilda varningar", "Försiktighetsåtgärder för användning" och "Fertilitet, graviditet och amning". Varje medicin har en informationsbroschyr som patienterna bör läsa noggrant före användning. Detta är särskilt sant för produkter utan disk, som kosttillskott och andra till synes oskadliga läkemedel. Alla kontraindikationer i form av biverkningar och interaktioner med andra läkemedel listas på förpackningen.
Användare tar dessa läkemedel och kosttillskott utan medicinsk rådgivning. Vid osäkerhet är det nödvändigt att söka läkare från en läkare eller farmaceut. Det finns vissa omständigheter som felaktigt tros vara kontraindikationer. Dessa ”falska kontraindikationer” förekommer ofta i samband med vaccination. Lagfolk är mer rädda för de möjliga biverkningarna än för den skada som kan uppstå genom att inte behandla symtomen på sjukdomen. Långa paketinsatser för medicinering som listar möjliga biverkningar ökar ångesten utan att specificera risken för icke-behandling.
Ansvariga läkare väger alltid riskerna för en indikerad terapi mot riskerna för icke-behandling. Patienter kan inte slutgiltigt utvärdera kontraindikationer och interaktioner mellan enskilda läkemedel. Denna kunskap hör till den farmakologiska delen av medicinska studier. Motsvarande listor ger läkarna en omfattande överblick över kontraindikationer och interaktioner. Innan behandlingen frågar läkarna om intoleranser, allergier och tidigare sjukdomar för att utesluta en kontraindikation vid receptbelagda läkemedel och interaktioner. Apotekare jämför de receptbelagda läkemedlen med hjälp av datorlistor innan de ges till patienter. Denna dubbelkontroll ökar säkerheten för terapin.
Risker, biverkningar och faror
Riskerna i samband med kontraindikationer ökar med åldern, eftersom äldre ofta lider av flera sjukdomar samtidigt som de tar olika läkemedel.
Med åldern bryter organ som njurar och lever ned de skadliga ämnena i olika läkemedel långsammare på grund av en långsam metabolism. Om patienter tar flera mediciner samtidigt för typiska tecken på ålderdom såsom hjärtsvikt, ålderssocker, högt blodtryck och smärta på grund av slitage, blir det allt svårare för läkare att ta hänsyn till denna situation och använda alla mediciner enligt riktlinjer och som standard.
Det är inte bara kontraindikationerna i form av interaktioner mellan de enskilda läkemedlen som gör behandlingen svårare, utan också biverkningar som kan kräva användning av andra läkemedel. En sådan komplicerad situation, som är gemensam för många äldre, kräver en specialist- och husläkareundersökning. Den ideala situationen är när patienten och läkaren har känt varandra under lång tid för att uträtta den optimala medicinen för den komplicerade sjukdomen som finns. På detta sätt kan läkaren bedöma vilken medicinering patienten kan göra utan.
Dessutom reduceras risken genom att läkemedlet tas vidare. Läkaren ifrågasätter kritiskt de vanliga riktlinjerna för behandling och tänker på vilka läkemedel som måste förskrivas och vilka inte.
