pericardium

Vid pericardium det är en säck med bindväv som omsluter det mänskliga hjärtat. Han bär också namnet pericardium.

Vad är perikardiet?

Perikardiet kallas pericardium, pericardum eller cavitas pericardialis. Det omger det mänskliga hjärtat med två lager av tyg. Tack vare ett smalt glidlager låter den dubbelväggiga väskan orgelet röra sig. Serös vätska, även känd som liquor pericardii, i en mängd av 10 till 15 ml tjänar som ett smörjmedel. Medan det inre skiktet i perikardiet kallas det viscerala arket eller epikardiet kallas det yttre skiktet parietal pericardium.

Anatomi & struktur

Perikardiet består av två sektioner. Dessa är pericardium fibrosum och pericardium serosum. Pericardium fibrosum är det yttre lagret av perikardiet och består av tät bindväv. På basalsidan finns en vidhäftning med membranet och pleura (pleura). Perikardiumserosum består av två blad (laminae). Dessa är lamina visceralis pericardi, även kallad epikardiet, som ligger direkt på hjärtat, och lamina parietalis pericardii. Den senare smälts samman med perikardfibrosum.

I mitten mellan de två bladen i perikardiumserosum finns det ett utrymme som kallas perikardiell hålighet (Cavitas pericardii). Cirka 10 till 12 ml perikardvätska finns i detta hålrum. Den utsöndrade vätskan kan minska friktionen mellan de två bladen. I de stora blodkärlen vänder perikardiumbladen så att de smälter samman. De proximala kärlsektionerna är inneslutna i processen. Det finns några ihåliga strukturer eller utbuktningar nära fartygen mellan övergångsplatserna.

På grund av tilldelningen av perikardiet till hjärtat, bildas två utrymmen i perikardiet: sinus transversus pericardii och sinus obliquus pericardii. De utgående blodkärlen, såsom lungstammen och aorta (huvudartär), separeras från lungvenerna, vena cava och inferior vena cava, som levererar kärl, av sinus transversus pericardii. Den perikardiella bihålen är belägen mellan lungvenerna som går mot hjärtat. De små grenarna av den freniska nerven och vagusnerven säkerställer den känsliga innerveringen av perikardiet. De är också kända som rami pericardiaci.

Funktion & uppgifter

Perikardiets funktioner och uppgifter är olika. Tack vare de fasta anslutningarna som finns på hjärtat och membranet säkerställer det att orgelet hålls säkert i sitt läge. På detta sätt kan viktiga strukturer i bröstkaviteten, såsom de stora blodkärlen, bröstbenet och utrymmet mellan lungorna alltid vara i samma position i förhållande till hjärtat. Samtidigt separerar perikardiet hjärtat från andra thoraxorgan. Bindvävnadsstrukturen i perikardiet, som knappast kan sträckas, förhindrar hjärtat från att sträcka ut vid allvarlig fysisk överansträngning.

Om det är fluktuationer i utstötningen orsakade av förändringar i blodtryck eller andning leder fixeringen av perikardiet till en utjämning av utstötningsvolymen mellan vänster och höger kammare. Den smala kopplingen mellan perikardiet och epikardiet i form av ett smalt gap är också användbart. Vid hjärtinsufficiens bibehålls sträckningen av hjärtmuskelfibrerna passivt. Vätskans funktion i perikardiella kaviteten är att minska friktionsmotståndet i hjärtans riktning.

I princip tjänar perikardiet som ett skiftande skikt. Å ena sidan omger det hjärtat som skydd och å andra sidan får hjärtmuskeln att sammandras och expandera (myokardium).

sjukdomar

Det mänskliga perikardiet kan påverkas av olika sjukdomar. Detta inkluderar främst inflammation i perikardiet (perikardit). Orsakerna är olika. I de flesta fall orsakas det av virus som adenovirus, Coxsackie-virus eller echovirus. Men hos vissa patienter är perikardit resultatet av ett annat tillstånd. Oftast beaktas metaboliska, autoimmuna, lung- eller njursjukdomar. Inflammation av perikardiet märks vanligtvis i form av skarp smärta i bröstbenområdet och ökad kroppstemperatur. Om patienten rör sig, tar ett djupt andetag eller hostar, ökar det ofta smärtan.

I den fortsatta förloppet av perikardieinflammationen är perikardieutströmning också möjlig. Perikardit får vätska att samlas in i perikardiet. Om vätskan överstiger en viss mängd kan det påverka hjärtats handlingar negativt. Vid större effusioner krävs därför punktering för behandling.

Terapin för perikardiell inflammation beror på de utlösande orsakerna. Förutom virus är bakterier också en av de vanligaste källorna. De flesta patienter ges antiinflammatoriska läkemedel och smärtstillande medel för perikardit orsakad av en infektion. ACE-hämmare kan också ges för att bekämpa hjärtsvikt samt diuretika för dränering. För sekundära former är fokus på behandlingen av respektive underliggande sjukdom.

En annan möjlig sjukdom i perikardiet är Dresslers syndrom, även känt som postmyocardial syndrom. Det inträffar efter en hjärtattack och åtföljs av anginal smärta. De flesta av de drabbade drabbas också av förändringar i blodantalet, feber och perikardiell utflöde. I mycket sällsynta fall kan en tumör i perikardiet också uppstå.