fibrinolys

De fibrinolys kännetecknas av upplösningen av fibrin av enzymet plasmin. Det är föremål för komplicerade regleringsmekanismer i organismen och är i balans med hemostas (blodkoagulation). En störning av denna balans kan leda till allvarlig blödning eller trombos samt emboli.

Vad är fibrinolys?

Termen fibrinolys avser enzymatisk nedbrytning av fibrin. Fibrin är ett protein som är olösligt i vatten och spelar en viktig roll i blodkoagulation. Det representerar ett tvärbundet system som består av flera polypeptidkedjor.Tvärbindningarna mellan de enskilda polypeptidkedjorna bildas via kovalenta peptidbindningar.

Som huvudkomponent i blodproppar (trombos) är fibrin ansvarigt för deras stabilitet. Under fibrinolys bryts nätverkets tvärbindningar, vilket skapar vattenlösliga fragment. Dessa fragment transporteras sedan bort via blodströmmen.

Vid skador inträffar alltid hemostas (blodkoagulation) först så att blödningen stoppas. Emellertid aktiverar hemostas också omedelbart fibrinolys. När processen för sårläkning är klar förskjuts balansen till förmån för fibrinolys.

Funktion & uppgift

Funktionen med fibrinolys är att begränsa blodproppprocessen vid skador. Annars skulle hemostas fortsätta tills det skadade blodkärlet var blockerat. Resultatet skulle bli en trombos, som lätt kan leda till en dödlig emboli.

Sårläkningsprocessen sker således inom ramen för en exakt samordnad balans mellan trombosbildning och trombosnedbrytning. Fibrinolys kan aktiveras eller hämmas. Samtidigt kan aktiveringen av fibrinolys emellertid också inhiberas.

Hemostas styrs också genom att aktivera och hämma processer. Denna komplicerade balans säkerställer en ostörd sårläkningsprocess.

Både endogena och främmande enzymer kan användas för att aktivera fibrinolys. Kroppens egna aktivatorer av fibrinolys inkluderar den vävnadsspecifika plasminogenaktivatorn (tPA) och urokinas (uPA).

Främmande aktivatorenzymer produceras av stafylokocker och streptokocker. Den vävnadsspecifika plasmininaktiveraren kommer från endotelcellerna i kärlväggen. Dess frisättning initieras något fördröjd genom att aktivera det plasmatiska koagulationssystemet via en komplicerad styrmekanism.

Den vävnadsspecifika plasminaktivatorn är ett serinproteas som kontrollerar omvandlingen av plasminogen till plasmin. I sin tur är plasmin det faktiska fibrinnedbrytande enzymet. Det andra endogena fibrinolysaktivator urokinas (uPA) omvandlar också plasminogen till plasmin. Urokinas upptäcktes först i mänsklig urin. Fibrinolysaktivatorerna stafylokinas och streptokinas produceras av motsvarande bakteriestammar och omvandlar också plasminogen till plasmin. Den hemolytiska effekten här leder till en ytterligare spridning av infektionen.

Men alla fyra enzymer används också som aktiva ingredienser i läkemedel för behandling av trombos. Den bildade plasminen har till uppgift att bryta ned fibrin. Tromben upplöses sedan. För att begränsa fibrinolys bildas emellertid både hämmare av fibrinolysaktivering och direkta plasmininhibitorer i organismen.

Hittills har fyra olika hämmare av fibrinolysaktivatorer upptäckts. De tillhör alla Serpine-familjen och kallas PAI-1 till PAI-4 (plasminogenaktivatorinhibitor). Dessa hämmare lagras på blodplättarna. När trombocyterna aktiveras släpps de och hämmar i sin tur fibrinolysaktivatorerna.

Plasmin kan också hämmas direkt. Detta görs främst av enzymet alfa-2-antiplasmin. Under blodkoagulering är detta enzym tvärbundet med fibrinpolymererna så att tromben stabiliseras mot fibrinolys. En annan plasmin-hämmare är makroglobulin.

Det finns också konstgjorda plasmininhibitorer. Dessa aktiva ingredienser inkluderar epsilonaminokarboxylsyror och epsilonaminkapronsyror. Dessutom är para-aminometylbensoesyra (PAMBA) och tranexaminsyra var och en en konstgjord plasmin-hämmare. Vissa av dessa aktiva ingredienser används som antifibrinolytika för ökad fibrinolys.

Sjukdomar och sjukdomar

Som nämnts är hemostas och fibrinolys i balans. Finkoordinerade processer reglerar aktivering och hämning av trombosbildning och trombosnedbrytning. All störning av denna balans kan leda till allvarlig sjukdom.

Till exempel, om det finns ökad blodkoagulering utan tillräcklig fibrinolys, kan trombos utvecklas. Avskiljda blodproppar kan migrera till lungorna, hjärnan eller hjärtat och utlösa embolismer, stroke eller infarkt där.

Det finns många orsaker till en ökad tendens till trombos. Förutom ökad blodkoagulation på grund av underliggande sjukdomar och genetiska predispositioner, är störningar i fibrinolys ofta ansvariga. Det visade sig att en störd fibrinolys är orsaken till en trombos eller emboli med en andel på 20 procent.

Plasminogenbrist, tPA-brist, låg aktivitet av tPA och protein C-brist diskuteras för den lägre aktiviteten för fibrinolys (hypofibrinolys). Protein-C inaktiverar koagulationsfaktorerna Va och VIIIa genom att bryta ner dem och därigenom inducera upplösningen av tromberna.

Hypofibrinolys behandlas ofta genom att administrera plasminogenaktivatorer till läkemedel. Förutom hypofibrinolys finns det också den kliniska bilden av hyperfibrinolys. Här finns en ökad nedbrytning av fibrin.

Resultatet är en ökad tendens att blöda. Under hyperfibrinolys hittas ofta en ökad spontan bildning av plasminogen. Effekten förstärks av fibrinnedbrytningsprodukterna, eftersom de också hämmar tvärbindningen av fibrinmolekylerna.

En annan orsak till den ökade fibrinolysen kan också vara hämningen av alfa-2-antiplasmin, enzymet som deaktiverar det fibrinnedbrytande plasminet. Om deaktiveringen utelämnas stoppas inte längre nedbrytningen av fibrin. Hyperfibrinolys behandlas vanligtvis genom administrering av konstgjorda plasmin-hämmare.