fibrin

fibrin är ett vattenolösligt, högmolekylärt protein som produceras av fibrinogen (koagulationsfaktor I) under blodkoagulation genom den enzymatiska effekten av trombin. De medicinska specialiteterna är histologi och biokemi.

Vad är fibrin?

Under blodkoagulering bildas fibrin av fibrinogen under inverkan av trombin. Lösligt fibrin bildas, även kallad fibrinmonomerer, som polymeriserar till ett fibrin-nätverk med hjälp av kalciumjoner och faktor XIII. Fibrinmolekyler hindrar blodflödet i en patologisk process. Fibrinolysin löser de resulterande blodpropparna.

Fibrin är ett protein och en viktig endogen substans som ansvarar för blodkoagulation. Det orsakas av verkan av koagulationsenzymerna protrombin och fibrinogen, som produceras i levern. Fibrin består av fiberliknande molekyler som nätverkar varandra genom ett fint gitter. Fibrinraster är en oumbärlig förutsättning för blodkoagulation. Medicinsk terminologi använder också termerna plasmafibrer, blodfiber och globulärt plasmaprotein (serumproteiner, blodproteiner).

Anatomi & struktur

Det finns inget färdigt fibrin i blodet, bara det lösliga föregångarfibrrinogenet. Vanligtvis separerar de fasta och flytande komponenterna i blodet inte lätt. När blodet lämnar kroppen skapas långa fibrinfibrer som snurrar blodcellerna till en klump i form av en blodkaka. Denna process är nödvändig för att blodproppar fungerar korrekt.

De framväxande blodplättarna fäster sig vid fibrinfibrerna i sårkanterna. Efter cirka tre minuters blödning fästs tillräckligt med blodplättar till varandra på skadeplatsen för att bilda en koagulering som stoppar blödningen. Sårproppen ges den nödvändiga styrkan genom nätverket av fibrintrådar som skapas. Fibrin orsakar blodkoagulation genom sin förmåga att tvärbinda polymerisation (reaktionsprocesser som leder till bildning av molekylära substanser). Fibrin är en av blodkoagulationsfaktorerna. Dessa ämnen är orsaken till blodkoagulation efter skador och ser till att blödningen stoppas. Det finns olika blodkoagulationsfaktorer, som är betecknade med siffrorna I till XIII. Fibrinogen är den viktigaste koagulationsfaktorn I.

Blodkoagulation i kroppen äger rum i en kaskad. För att stoppa blödningen och hjälpa blodet att koagulera omvandlas fibrinogen till fibrin. Detta bildar kedjeliknande strukturer som stabiliserar koaguleringsproppen. Fibrinogenet bildar den icke tvärbundna föregångaren till fibrin. Efter en skada under blodkoagulationen delas två små peptider (fibrinopeptider) under verkan av serinproteastrombinet, vilket omvandlar det till monomer fibrin. Polymerfibrinet bildas sedan från denna kovalenta tvärbindning med deltagande av kalcium (kalciumjoner) och blodkoagulering (faktor XIII). Resultatet är ett fibrinsställning med vilket blodplättar, erytrocyter och leukocyter fastnar ihop och leder till bildandet av trombus.

Plasmin möjliggör efterföljande nedbrytning av fibrinet (fibrinolys). Fibrinogen är ett av de akuta fasproteinerna som kan indikera inflammation i kroppen. Den mänskliga kroppen har tretton koagulationsfaktorer: faktor I fibrinogen, faktor II protrombin, faktor III vävnadstrombokinas, faktor IV kalcium, faktor V proaccelerin, faktor VI motsvarar aktiverad faktor V, faktor VII proconvertin, faktor VIII hemofili - En faktor, är frånvarande Hemofili, faktor IX hemofili - B faktor, faktor X Stuard effektfaktor, faktor XI Rosenthal faktor, faktor XII Hagemann faktor, faktor XIII fibrinstabiliserande faktor. Denna klassificering är inte identisk med sekvensen av aktivering vid blodkoagulation.

Reaktionsstegen sker på olika sätt beroende på skadan. Koagulationsfaktorerna är utformade på ett sådant sätt att när de aktiveras genomgår de exakt koordinerade steg för fibrinproduktion i en kedjereaktion.

Funktion & uppgifter

Koagulationssystemet skyddar organismen från blödning till döds genom att snabbt stoppa blödningen i mindre kärl. Kroppens egen proteinplasmafiber hjälper till i denna process och fungerar som ett lim. Ett normalt intakt kärlsystem riskerar inte bara vid skador orsakade av yttre påverkan och som omedelbart märks.

De minsta kärlen i människokroppen skadas eller läcker regelbundet, till exempel genom slag eller inflammation. Artärsystemet är ständigt under tryck. Av denna anledning är även de minsta vaskulära skadorna lämpliga för att orsaka blödning ur kärlet. För att förhindra denna process tätar koagulationssystemet dessa läckande fartyg från insidan. Koagulationsmekanismen körs i flera steg genom att kontrollera blodplasmasubstanserna i form av koagulationsfaktorer (I till XIII). Tre reaktionssekvenser bildar en kedjereaktion. Den vaskulära reaktionen begränsar blodförlusten genom att minska det drabbade blodkärlet.

Trombocytpluggen åstadkommer hemostas genom att kort stoppa blodkärlen. Långvarig vaskulär ocklusion sker genom bildandet av ett fibernätverk tillverkat av fibrin. I levern bildas koagulationsproteiner protrombin som en föregångare till trombin och fibrinogen som en föregångare till fibrin. Dessa två ämnen hamnar i blodplasma. Blodplasma transformeras till protrombin med hjälp av enzymerna blodtrombokinas, vävnadstrombokinas och kalciumjoner. Detta blir trombin och fibrinogen blir fibrin. Fibrin bildar vävnadsnätverket som är nödvändigt för hemostas och stoppar blödningen.

sjukdomar

Om det mänskliga koagulationssystemet inte längre fungerar korrekt uppstår allvarliga störningar som väsentligt begränsar blodcirkulationen. Beroende på den underliggande störningen kan överdriven blodförtjockning leda till bildandet av blodproppar som trombos och emboli. Överdriven blodförtunnning orsakar en ökad tendens till blödning eller livshotande blödning.

Orsaken kan vara både ärftliga och trombocytstörningar eller koagulationsfaktorer. Ibland förekommer koagulationsproblem också som ett symptom på andra sjukdomar eller sjukdomar som är oberoende av koagulationssystemet, till exempel en skada. Fibrinogen bestäms när olika sjukdomar misstänks, om patienten har en överdriven tendens att blöda (hemorragisk diates) eller en tendens att bilda blodproppar (trombos).

Dessutom bestäms fibrinet under behandling med streptokinas (extracellulärt protein, antigen) eller urokinas (plasminogenaktivator, enzym av peptidaserna) för att lösa upp en blodpropp (fibrinolysterapi) för övervakningsändamål och i händelse av onormal aktivering av blodkoagulering (konsumtion koagulopati). Värdet bestäms från blodplasma.